【原文】Krigserfarenheter, ekonomi och marint nytänkande Lätt flotta 1945-1963

Krigserfarenheter, ekonomi och marint nytänkande Lätt flotta 1945-1963. <戦争の経験、経済学および海洋の革新 軽艦隊1945-1963。>

STELLAN BOJERUD

Stellan Bojerud är major vid Svea Livgarde,men han är också interesserad av marinen och marina problem vilket denna uppsats visar.
Uppsatsen är Stellan Bojeruds enskilda utredning vid militärhögskolan. För delta arbete belönades han av Kungl Örlogsmannasällskapet 1983

Materialets stora omfång m m har framtvingat begränsningar.
I huvudsak har framställningen inriktats mot frågor om de offensiva övervattensfartygen, eftersom behovet av ubåtar, minerings- och minröjningskapacitet m m icke ifrågasatts under den studerade perioden .
Avvägningen mellan flotta och kustartilleri samt ubåtar och övervattensfartyg, har endast berörts i den mån detta påverkat ytstridskrafternas uppgifter och materielmässiga omsättning.
Frågorna kring den marina basutbyggnaden, tillkomsten av helikopterstyrkorna m m samt marinens personal har icke behandlats.
Någon bearbetning som täcker hela den beskrivna perioden föreligger icke.
En 1978 utkommen bok med titeln "Försvarsfrågan och sjökrigsmaterielens utveckling" har liksom den 1982 utkomna "Sveriges militära beredskap 1939 -1945" av olika skäl- främst avsaknad på käll- och litteraturhänvisningar- icke kunnat utnyttjas i den omfattning,som varit önskvärd.

I någon mån har kommendör Henning Hammargrens bok "Vapenköp i krig" utnyttjats och därvid betraktats som memoarer.
Av särskilt intresse har varit amiral Stig H :son Ericsons memoarer,men främst hans dagböcker från tiden som chef för marinen . Dessa dagböcker,som är utförliga och fortlöpande förda och inbundna, framstår som samtida.
Dagböckerna, som förvaras i Krigsarkivet, har varit tillgängliga.

Vidare har jag använt mig av tidskriften Marin-Nytt, vilken utges av Marinstaben och som jag bedömt vara ett organ för chefens för marinen officiella uppfattning.
De likaså utnyttjade Tidskrift i Sjöväsendet och Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift har jag betraktat som
officiösa organ.
Kontakt med krigsmakten utgavs av
försvarsstaben och har därför ansetts ha officiell karaktär.

Den mer populärt hållna tidskriften Sveriges Flotta, har jag funnit i huvudsak följa marinchefens linje.

Den ävenleds utnyttjade Ny militär tidskrift , är av delvis annan karaktär än de ovan nämnda och är en debattidskrift.
De utnyttjade artiklarna har dock skrivits av personer i ledande ställning.

För att komplettera vissa luckor i det tryckta och skriftliga materialet har jag genomfört en intervju med amiral Stig H:son Ericson, vilken med hänsyn till hans centrala roll under den studerade perioden varit av särskilt intresse.

Undersökningen bygger emellertid främst på arkivhandli ngar och offentligt tryck.
Som stomme har utnyttjats riksdagstryck, vilket i mån av behov kompletterats med statsrådsprotokoll och
konseljakter.
Vidare har jag använt ÖButredningar och försvarskommmittebetänkanden samt resp försvarskommittearkiv i den mån sådana varit tillgängliga.
Följande övergripande frågor har legat ti ll grund för materialinsamlandet.

1. Hur skedde utvecklingen och när kom omslagspunkterna?

2. Vilka bevekelsegrunder åbe ropades för omstruktureringen mot en lätt flotta och hur spelade härvid politiska överväganden, ekonomi, krigserfarenheter och andra militära ståndpunkter in?

3. I vad mån var sjöförsvardoktrinen styrande för materielanskaffningen och i vad mån styrdes doktrinutvecklingen av materielarvet och ersättningsbyggandet?

{Tiden kring första världskriget}
Under senare delen av 1800-talet och fram till första världskrigets utbrott hade den svenska flottan byggts ut och kunde därför hösten 1914 mobilisera 12 pansarskepp , 1 pansarkryssare , 5 torpedkryssa re , 8 jagare och omkring 60 torpedbåtar för neutralitetsvakten.

Sedan 1913 var pansarskeppet Sverige unde r byggnad och 1914 beviljades två systerfa rtyg, Drottning Victoria och Gustaf V. Av dessa kunde Sverige träda i tj änst hösten 1917, under det systerfartygen färdigställdes först 1921 resp 1922.

{Mellankrigstiden}
Mellankrigstiden gick i nedrustningens tecken.
A v försvarsgrenarna ansågs dock flottan minst drabbad av de nedskärningar, som blev innebörden av 1925 års försvarsbeslut.
1927 fastställdes ersättningsbygnadsprogram , som bl a innebar att flottan i linjen skulle disponera 4 pansarskepp , l flygplanskryssare och 8 jagare m m.
I sin utredning hade 1925 års ersättningsbyggnadssakkunniga utgått från att Sverige-divisionen skulle kompletteras med ett fjärd e pansarskepp.

1930 års försvarskommission ägnade stor uppmärksamhet åt frågorna om pansarskeppens sårbarhet för bombflyg och möjligheterna att därför ersätta pansarskeppen genom en utökning av det egna bombflyget. En minoritet inom utredningen förespr åkade att flottans uppgifter skulle lösas av flyg i samverkan med lätta sjöstridskrafter. Majoriteten var emellertid för ett bibehållande av pansarskeppen , även om de ekonomiska ramarna icke ansågs medge nybyggnad av sådana fartyg.

Försvarsbeslutet 1936 kom därför att innebära vidmakthållande av 1927 års nivå jämte en mindre utökning i fråga om ubåtar, vedettbåtar m m.
I en 1937 av chefen för marinen , viceamiral Charles de Champs, genomförd utredning föreslogs byggande av tre pansarkryssare m m.
En 1938 av försvarsstabschefen, generallöjtnant Thörnell, genomförd utredning föreslog i stället byggande av kustförsvarsfartyg.
1939 års riksdag beviljade medel till att påbörja två sådana kustförsvarsfartyg.
Då andra världskriget utbröt den 1 september 1939, hade bl a följande, under mellankrigstiden beviljade, fartyg färdigställts:

1924 års program 2 jagare (Ehrensköld, Nordenskjöld) ;
1927 års program l flygplankryssare (Gotland) ; 2 jagare (Klas Horn, Klas Uggla) ;
1933 års program 2 jagare (Göteborg,Stockholm);
1936 års program 2 jagare (Malmö, levererad 15/8 1939).
Flottans uppgifter var att utföra neutralitetsvakt till sjöss, skydda sjöfarten under neutralitet samt i krig bestrida fienden utnyttjande av våra farvatten.

Huvuddelen av de moderna fartygen bildade kustflottan , vars uppgift var att "Vid behov ingripa allestädes i de vårt land omgivande vattnen, där ett ingripande är önskvärt och möjligt.

Utbyggnaden av bombflyget innebar emellertid, i förening med uteblivna ersättningsbyggnader av pansarskepp, att resurserna för sjökrigföring mer pekade mot minoritetslinjens förslag 1930, nämligen att flottans uppgifter skulle lösas av lätta sjöstridskrafter i samverkan med flyg.

{Utvecklingen under krigsåren}
På försvarsministerns, Per-Edvin Sköld , förslag godtog riksdagen den 24 maj 1940 att t v uppskjuta byggandet av de två redan beviljade kustförsvarfartygen med hänsyn till behovet av lätta fartyg.
En av riksdagen begärd utredning om framtida artillerifartyg ledde icke till några konkreta resultat.

I stället anvisade riksdagen den 17 december 1940 medel för att bygga två lätta kryssare.

Bakgrunden till kryssarnas tillkomst är intressant. Den 23 augusti 1940 hade regeringen på försvarsminister Skölds initiativ beslagtagit bl a två 15,2 cm helautomatiska trippeltorn , vilka vid Bofors var under byggnad för den nederländska kryssaren Kijkduin. Försvarsministern krävde att dessa pjäser skulle användas för bestyckning av svenska örlogsfartyg.

Inom marinen önskade man sig emellertid främst lättare - men fler - fartyg .

Önskemålet var tio torpedkryssare med 15 cm artilleri i dubbeltorn och närmast av liknande typ som den nederländska torpedkryssaren Tramp.

Möjligen av rädsla för att statsmakterna skulle skära ned programmet, krävde chefen för marinen att kryssarna skulle konstrueras med ett trippeltorn och i övrigt dubbeltorn. Härigenom garderade man sig mot att de två tornen skulle användas till endast ett fartyg.

De skäl , som 1940 åberopades för att igångsätta kryssarbyggena , var bl a följande:

• en viss del av bestyckningen fanns redan tillgänglig,

• genom den korta byggnadstiden -drygt två och ett halvt år- skulle flottan relativt snart få ett kraftigt tillskott,

• ehuru ej i slagkraft jämbördiga med kustförsvarsfartygen , hade kryssarna fördelarna av hög fart och stor eldhastighet ,

• anskaffningen av artillerifartyg (pansarskepp) med svåra kanoner skulle komma att dra ut på tiden , särskilt som typfrågan ännu icke var löst.

I flera avseenden kom kryssarbyggena emellertid att möta svårigheter. Projektarbetena , som utfördes vid det italienska Ansaldo-varvet , drog ut på tiden .
Först den 15 september 1941 var de avslutade.

När Götaverken omkring en månad senare inledde konstruktionsarbetena , försvårades dessa delvis av bristande överensstämmelser mellan italienska och svenska mått och normer. Den 23 september 1941 avslog industrikommissionen marinförvaltningens framställan om molybden för pansartillverkning, vilket ledde till att kryssarbyggena måste uppskjutas tills vidare.

Orsaken till industrikommissionens ställningstaganden var bristen på molybden.
Tillgången på denna metall prioriterades för tillverkning av stridsvagnspansar.
Genom skrotning av några äldre pansarskepp kunde dock nickel frigöras för tillverkning av pansarplåt till kryssarna.
Dessa fick på så sätt en något sämre pansarkvalitet, än man från början tänkt sig.

1941 års försvarsutredning föreslog bl a en femårsplan för flottans utbyggnad , som innebar färdigställandet av de två kryssarna och påbörjande! av en tredje. Härtill kom nybyggnad av fyra kustjagare, två större jagare av ny typ (Öland-klass) och lättare fartyg.

1942 års försvarsberedningföreslog att fartyg, som snabbare kunde tillföras flottan , skulle prioriteras och ansåg därvid att den tredje kryssaren icke skulle byggas och att de två beslutade skulle ställas på framtiden. Försvarsministern vidhöll emellertid sin linje och lyckades genomdriva att de två beslutade kryssarna skulle byggas.
Däremot bifölls ej föreslaget om en tredje kryssare.

Den 5 februari 1943 kunde kontrakt tecknas för byggandet av två kryssare.

Dessa kom emellertid i tjänst först 1947.

Försvarsbeslutet 1942 innebar principiellt övergången till en - med dåtida terminologi- lätt flotta , där pansarskeppens roll skulle komma att minska.

Kring de lätta kryssarna skulle bildas snabba operationsgrupper av jagare och stora motortorpedbåtar, vilka skulle understödjas av en stödstyrka med kustpansarfartyg som ryggrad.

Som skäl för flottans omstrukturering åberopades de dittills vunna krigserfarenheterna , som särskilt visade på
nödvändigheten att ta ökad hänsyn till flyghotet.
Särskilt underströks behovet av starkt luftvärn och passiva skyddsåtgärder, som t ex splitterskyddspansar.

Vidare ansågs eget flygskydd nödvändigt.
En slutsats blev därför att pansarskepp, monitorer och liknande icke skulle byggas förrän ytterligare underlag förelåg , särskilt vad gä llde flygets verkningsförmåga.

Av fartygsmateriel anskaffades under krigsåren i forcerat tempo lättare fartyg .

Härvid tillverkades merparten inom landet , varvid man byggde vidare på konstruktioner, som funnits vid krigsutbrottet.

Gränssättande för flottans expansion var bl a landets industrikapacitet samt tillgången på vissa metaller, men särskilt den korta tid som stod till förfogande.

A v detta skäl sökte man genom köp från utlandet snabbt förstärka flottan.

Från Italien inköptes fyra jagare och fyra motortorpedbåtar, medan två motortorpedbåtar förvärvades från England.
Egentligen var vid krigsutbrottet fyra motortorpedbåtar beställda i England, men två av dessa beslagtogs av
brittiska regeringen och levererades aldrig.

Förhandlingar om att från USA förvärva kryssaren Pensacola eller Salt Lake City kunde icke förverk ligas.

{Sammanfattning }
Någon planmässig utbyggnad av flottan uifrån en sjöförsvarsdoktrin eller en tilltänkt taktisk användning, skedde icke .

Tvärt om förefaller den fartygsmateriel,som man lyckades anskaffa, ha varit styrande för hur sjöstridskrafterna skulle utnyttjas. Påvisbart är hur de beslutade kryssarna motiverade tillskapandet av de snabba operationsgrupperna. Om 1939 års beslutade kustpansarfartyg byggts,hur skulle då sjöstridskrafterna ha organiserats och utnyttjats?

Den långa tid , som krävdes för planering, ritningsarbete och genomförande av fartygsbyggnader synes icke ha beaktats i tillräcklig mån före kriget.
De större fartygsbyggnader , som beslutades medförde icke någon reell förstärkning av flottan förrän kriget i Europa upphört. Detta förhållande hade f ö även rått under första världskriget.

Resultatet blev , att man blev hänvisad till befintlig, delvis föråldrad materiel,och vad som kunde anskaffas genom köp från utlandet och egen produktion av förkrigstyper.

{Utrikespolitiska läget och de marina styrkeförhållandena}
Utgångsläget efter krigsslutet 1945 var en förhoppning om varaktig avspänning.

Redan innan 1945 års försvarskommille den 25 november 1947 avgav sitt betänkande hade emellertid misstron mellan stormakterna blivit så tydlig, att någon optimism icke längre var befogad, särskilt som även FN redan visat svagheter.

Av särskild betydelse för Sverige var den spänning i östersjöområdet, som följde i Koreakrigets spår och som bl a tog sitt uttryck i Sovjets nedskjutning av ett svenskt signalspaningsplan utanför Gotland och därefter ett svenskt sjöräddningsflygplan, vilket sköts ned över internationellt vatten.

Vad gäller den marina styrkeuppbyggnaden i vårt närområde, finns det anledning att betrakta två särskilda förhållanden, nämligen Sovjets omfattande sjömilitära expansion och Västtysklands sjömilitära återupprustning.

Den sovjetiska massproduktionen av lätta kryssare av typ Sverdlov och stora jagare av typ Skorij är av särskilt intresse.
Dels tillkom dessa i övergången mellan 40- och 50-talen, dels innebar typvalet uppenbarligen att man i Sovjet principiellt lade tonvikt på samma fartygsslag som i Sverige, men att kvantiteterna var avsevärt större.

Omvänt kom detta att medföra en svensk vilja att behålla kryssarna just därför att sådana förekom i vår omvärld.

Västtyska flottans uppbyggande kom att förete ett par intressanta särdrag. sedan landet 1955 upptagits i NATO, fastställdes en flottbyggnadsplan, som bl a innebar att 12 jagare skulle anskaffas.

När medel skulle beviljas hösten 1955,bantades den till endast åtta jagare, samtidigt som antalet stora motortorpedbåtar minskades från 40 till 30.
Jagarfrågan engagerade såväl förbundsdagen som allmänheten.
I massmedierna framfördes bl a åsikten att jagarna var "dicke Schiffe" och alltför sårbara.
Å andra sidan framhölls deras slagkraft och mångsidiga användbarhet , icke minst för snabba mineringsföretag.

Den avvägning mellan fartygsslagen, som gjordes inom den västtyska marinen , kan te sig intressant, men det måste beaktas att den långt ifrån enbart var avsedd för Östersjön, utan även för uppdrag på Nordsjön inom NATO.

Den västtyska satsningen på större motortorpedbåtar torde däremot vara fullt representativ för vunna krigserfarenheter även vad avser östersjöförhållanden.

{Lednings- och planeringsorganisationen}
Från 1942 års försvarsbeslut blev ÖB instutionen permanent. Under ÖB lydde försvarsgrenscheferna och under dessa i sin tur försvarsgrenarnas materielförvaltningar.

För marinens vidkommande gällde från l juli 1943 att marinförvaltningen under ledning av en souschef var underställd chefen för marinen.

Den formella gången av ett fartygsanskaffningsärende var att chefen för marinen anmodade marinförvaltningen att
arbeta fram ett underlag, som chefen för marinen sedan via ÖB förelade chefen för försvarsdepartementet. Efter proposition och utskottsbehandling förelades ärendet så riksdagen för beslut.

I regel- men inte alltid- behandlades fartygsbyggnadsfrågorna inom ramen för statsverkspropositionerna.

Medelsbehovet för fartygsbyggnader tillgodosågs genom s k kvotanslag. Detta innebar att riksdagen beviljade ett totalbelopp för en femårsperiod.
Kungl Maj:t (regeringen) ägde att om så erfordrades överskrida anslaget för ett enskilt år, förutsatt att man inom femårsperioden höll sig inom totalramen.

Styrande för fartygsanskaffningen var de fartygsbyggnadspl aner, som antagits av riksdagen. Dessa planer utgick från ersättningsbehovet för den befintliga fartygsmaterielen. A v central betydelse var därför den teoretiska livslängd i linjeflottan, som fartygen tillmättes.
Både valet av fartygstyper och byggnadstakten bestämdes således till stor del av sammnsättningen av den redan tidigare existerande materielen .

1. 1. +

Tabell 1. Försvarskommitteer, utredningar m m 1939-1965
Benämning Sammansättning H Fp B f s K Ex p S.a
1941 års försvarsutredning - - - - - 4 4
1945 års försvarskommitte 2 1 2 4 1 1 11
1949. års försvarskommitte 1 1 1 3 - - 6
1955 års försvarsberedning 2 2 2 7 - - 13
1960 års försvarskommitte 2 2 2 3 - - 9
1962 års försvarskommitte 2 2 2 3 - - 9
1965 års försvarskommitte 2 2 2 7 - - 13

1. 1. +

{Politikernas roll}
Som ovan nämnts fattades beslut i fartygsbyggnadsfrågor av riksdagen.
De mer långsiktiga besluten utformades i regel på grundval betänkanden av de försvarskommitteer, som tillsattes med ett tämligen regelbundet femårsintervall.
Försvarskommitteernas sammansättning har skett på parlamentarisk basis enligt då rådande partiförhållanden i riksdagen .
Kommitteerna fick som experter och sakkunniga ledande militärer och utrikespolitisk expertis. Ledamöterna utgjordes som regel av tongivande riksdagspolitiker, ofta betraktade som dess försvarsexperter.

Det svenska valsystemet med partival i stället för personval har medfört att partierna kunnat placera sina etablerade politiker på "säkra" platser.
Detta i sin tur har medfört att ledande politiker icke behövt satsa på att säkra sitt återval -så länge han eller hon följt partilinjen,har partiet tryggat vederbörandes återval.
Följden av detta har blivit att politiker, som av sitt parti utsetts till representant i kommittesammanhang, i regel icke haft anledning eller önskat profilera sig eller inta en mot partilin j en helt eller delvis stridande hållning.
Vissa politiker framstår närmast som systematiskt skolade att företräda sitt parti i försvarsfrågor.

{Varsresurser och försvarsindustri}
Under beredskapsåren hade huvuddelen av de större övervattensfartygen byggts vid varv i Göteborg, särskilt Götaverken och Eriksberg. Kockums i Malmö, som tidigare byggt såväl pansarskepp som jagare, hade under beredskapsåren huvudsakligen byggt ubåtar och motortorpedbåtar, varvid man ifråga om ubåtarna byggde vidare på en förkrigstradition.

Av de under beredskapsåren färdigställda svenskbyggda motortorpedbåtarna kom samtliga från Kockums, medan alla större ubåtar och fem av nio kustbåtar kom från detta varv. Resterande fyra kustubåtar byggdes vid Örlogsvarvet i Karlskrona, som även under trettiotalet och beredskapsåren färdigställde tre jagare.
Öresundsvarvet i Landskrona levererade 1943 en kustjagare.
Minsvepare byggdes i stora serier både vid de ovannämnda varven och vid mindre båtvarv.

Kockums var som ovan nämnts ensam leverantör av motortorpedbåtar och byggde under beredskapsåren upp denna tillverkning från grunden.
Man hade utgått från italiensk teknik dels i form av de erfarenheter som erhölls av de fyra från Italien 1940 köpta T 11 -T 14, dels i direkt samverkan med italiensk industri.
Till en början inköptes motorer av typ Isatta-Fraschini direkt från Italien,men efter hand skedde licenstillverkning vid Atlas Diesel.

Genom kryssarbyggena vid Götaverken och Eriksberg ianspråkstogs en stor del av dessa varvs kapacitet, varför byggandet av de två första landskapsjagarna uppdrogs till Kockums och Örlogsvarvet i Karlskrona.

Erfarenheter och resurser inför efterkrigstiden fanns sålunda främst ifråga om

• jagare hos Götaverken , Eriksberg, Kockums och Örlogsvarvet i Karlskrona ,
• ubåtar hos Kockums och Örlogsvarvet i Karlskrona , samt
• motortorpedbåtar hos Kockums.

Under beredskapsåren var som en följd av avspärrningen flottans möjligheter att placera ut sina projekt på varven gynsamma i brist på konkurrens från exportbeställningar men ogynnsamma i avseende på arbetskraft och tillgång på vissa metaller.
Världskrigets förluster i handelstonnage medförde att svensk varvsindustri efter 1945 - med cskadad produktionsapparat - snabbt fick stor efterfrågan från utlandet. Fram till mitten av 50-talet expanderade varvsindustrin och hade fulltecknade orderböcker.
Det fanns under sådana omständigheter ingen anledning för varven att försöka få militära beställningar.

En särställning intog emellertid Kockums genom dess egna konstruktionskontor för ubåtar och motortorpedbåtar, varför varvet naturligtvis gärna sysselsatte dessa med beställningar för flottan.

Vid sidan av varvsindustrin var AB Bofors en av de största leverantörerna till marinen. Bofors framstä llde främst artilleri, men även pansar.
Instrumenteringar för artilleri m m framställdes förutom av Bofors även av ASEA , Arenca , och LM Ericsson. Robotar tillverkades av SAAB, men köptes även från utlandet.
Torpedtillverkningen skedde i marinens egen regi vid Centrala torpedverkstaden i Motala.

Framdrivningsmaskinerier kunde tillverkas inom landet. Ångpannor tillverkades vid de större varven och ångturbiner vid AB de Laval i Finspång.
Motorer kunde bl a tillverkas vid Atlas Diesel i Nacka.

En skillnad mellan varven och övrig försvarsindustri var, att den senare i större utsträckning ianspråkstogs vid moderiseringar av fartyg. Som exempel kan nämnas de omfattande moderniseringar av luftvärnet, som utfördes på flertalet stadsjagare m m och som innebar stora leveranser från Bofors.

Sammanfattningsvis kan om varvsoch försvarsindustrin sägas, att tillverkningskapacitet fanns för i huvudsak all
utrustning och att varvsindustrin anlade en rent företagsekonomisk syn: vid god civil orderingång var intresset för marina projekt litet men i vikande konjukturer tvärt om.

{Krigserfarenheterna}
Fastän andra världskrigets erfarenheter naturligtvis i mer eller mindre påvisbar grad påverkat svenskt sjömilitärt tänkande , är det förvånande att konstatera, i vilken ringa mån utvärderingar av krigserfarenheter åberopas i utredningar och diskussionsin lägg.

Ändå borde det funnits erfarenheter att hämta från exempelvis de fin ländska,tyska och sovjetiska flottornas uppträdande i Östersjön och de tyska motortorpedbåtarnas verksamhet i Engelska kanalen och utanför franska kusten.

Däremot har flygvapnets företrädareåberopat krigserfarenheter för att framhåll a flygets ökade roll och varna för byggandet av stora- som man ansåg lättsänkta- fartyg av pansarskeppskaraktär.

Den episod, som efter 1945 främst åberopades och användes som illustrationsobjekt, var sänkningen av de brittiska slagfartygen Repulse och Prince of Wales genom japanskt flyg utanför Malacka 1942. Vidare hänvisades till flygets stora betydelse under hela sjökriget i Stilla havet och hur de allierade med flyg och ubåtar slagit ut praktiskt taget hela den japanska handelsflottan.

Ä ven andra exempel på betydelsen av luftherravälde anfördes, exempelvis invasionen i Normandie 1944.
I avseende på större örlogsfartygs möjligheter att verka inom räckvidden för landbaserat flyg var marinen och flygvapnet överens: härför erfordrades skydd av eget jaktflyg, i vart fall under dagtid.

Intressant är den statistik , som redovisades i 1943 års typutredning och som åberopades som argument både av flygvapnet och flottan , men som av dessa uttolkades diametralt olika.
Flygvapnet ansåg att tabellen gav stöd för uppfattningen att de större övervattensfartygen var alltför sårbara.
Marinen ansåg tvärt om.
Onekligen är tabellen diskutabel, eftersom sådana exeptionella händelser som Pearl Habour och Scapa Flow är inräkande.
Likaså kan det ifrågasättas om det är rimligt att dra några allmängiltiga slutsatser från de tyska slagskeppsförlusterna, annat än att taktiken att låta sådana fartyg operera ensamma inte vara framgångsrik.
Stora andelar av förlusterna av slagskepp m m kan alltså tillskrivas otillräcklig beredskap, frånvaron av närskydd och liknande.

En till 1942 års försvarsberedning redovisad , av kommendör Helge Strömbäck genomförd, taktisk undersökning
drog med anledning av krigserfarenheterna slutsatsen att mörkerstrid skulle bli den primära uppgiften för ytstridskrafterna . Vidare underströks betydelsen av fart och manövrerbarhet, behovet av jaktskydd och undervattensvapnens ökande betydelse.

Mot ovannämnda bakgrund ter det sig närmast märkligt att utredningsmannen i 1943 års typutredning, konteramiral Gunnar Bjurner, den 21 augusti 1944 föreslog en genomgripande modernisering av Sverige-skeppen för 69 ,9 mkr, varvid dessas fart skulle tillåtas nedgå från ca 22 knop till 18 knop.

Däremot framstår chefens för flygvapnet åsikt att en jaktflottilj borde tillkomma för att kunna avdelas för skydd av sjöstridskrafterna, som motiverad av krigserfarenheterna.

Undervattensvapnens stora betydelser nämns vid flera tillfällen, men däremot specificeras det inte vilka erfarenheter man bygger på.
Kanske ansågs dessa erfarenheter för vårt vidkommande självklara, eftersom flottan under beredskapsåren förvärvat erfarenheter av såväl svepning av främmande minor som jakt på främmande ubåtar, främst sovjetiska.

Däremot har i olika utredningssammanhang åberopats de tekniska hjälpmedel, som framkommit under kriget. Förutom radarn - till en början kallad ekoradio - har främst de förbättrade ubåtsjaktsmedlen uppmärksammats.

Det rörde sig här om både materiel för lägestrestämning (asdic m m) samt vapen för direkt insats mot ubåtar, såsom antiubåtsraketer och granater.

1. 1. +

Tabell 2. Sänkta örlogsfartyg 119 1939- 31/3 1945.
Sänkta örlogsfartyg Fartygstyp /Sänkningen förorsakad av (%)
Sjöstridskrafter/Flygstridskrafter
Kryssare 62 21
Jagare 45 25
Slagskepp 43 49
Hangarfartyg 47 48

1. 1. +

{Sjöförsvarsdoktrinen och materielläget 1945}
Som grund för sjöstridskrafternas uppgifter, planering och fartygsanskaffning låg 1942 års försvarsbeslut.
Beslutet fattades vid en tid då flottans neutralitetsvakt pågick , varför det kanske ansågs som obehövligt att särskilt påpeka denna uppgift.

De uppgifter som ålåg flottan enligt 1942 års försvarsbeslut var invasionsförsvar samt skydd av kustsjöfart och import.

Kustflottans uppgifter innebar i förhållande till 1936 års försvarsbeslut en inrikting mot Östersjön i stället för ingripande " allestädes".
Insatsen skulle ske med de snabba operationsgrupperna, men inledningsvis skulle stridskrafterna hållas tillbaka.
Så länge större delen av de svenska sjöstridskrafterna var intakta , ansåg man att fienden ej skulle våga sig på ett överskeppningsföretag.
Sedan fienden väl nedkämpat en del av våra stridskrafter och igångsatt en invasion , skulle man dels möta denna, dels därefter angripa hans underhållstransporter till sjöss.

Förbanden avsågs uppträda offensivt och under gynnsamma betingelser t o m uppträda vid fiendens kuster. stödstyrkan skulle dock i huvudsak användas för att stödja våra operationsgrupper om dessa tillbakadrevs mot kusten av överlägsna fientliga stridskrafter.

Det framstår som uppenbart att stödstyrkans användbarhet begränsades av den låga fart , som Sverige-divisionen skulle få efter den 1944 föreslagna ombyggnaden , 18 knop. Som stödstyrkans uppgifter skisserades, förefaller den närmast varit en form av sjögående, långskjutande kustartilleri.
Det kan här nämnas att kustartilleriet 1942 beviljats medel till 21 cm rörliga pjäser, som importerades från Skoda-verken i Tjeckoslovakien.

Rörande uppgiften sjöfartsskydd kan noteras att flottans uppgifter härvid i praktiken blev begränsade , utan att importen skedde genom s k lejdbåtstrafik ,d v s skyddades med diplomatiska medel.

Redan under första världskriget hade erfarenheterna visat, att flottans förmåga att skydda importsjöfarten var begränsad .

Materielläget 1945 var att 1942 års försvarsbeslut i stort hade genomförts - dock med den viktiga begränsningen att någon kryssare för den tredje operationsgruppen ej anskaffats och att frågan om fartyg till stödstyrkan ej lösts.
Under byggnad befann sig ännu de två lätta kryssarna och de två större jagarna.

Ett stort antal enheter hade tillförts under beredskapsåren.

Det största värdet representerades av de under byggnad varande kryssarna Tre kronor och Göta Lejon samt jagarna Uppland och Öland. Fastän dessa fartyg ännu var under byggnad, var de emellertid till sina konstruktiva huvuddrag hemmanhörande i förkrigstiden, även om man strävat efter att fortlöpande införa förbättringar och modifieringar, allt efter som krigserfarenheter blivit tillgängliga och utvärderade.
Med de till stor del av ekonomiska skäl betingade livslängdsprinciperna, var det uppenbart, att dessa fartyg genom sin blotta existens skulle komma att påverka flottans sammansättning under lång tid framöver.

En andra kategori utgjorde de under beredskapsåren färdigställda fartygen, vilka byggts i forcerat tempo till kristidspriser och med utnyttjande av kristidsmaterial.
Här rörde det sig nästan uteslutande om förkrigskonstruktioner - låt vara modifierade efter hand.
Om man här inräknar även de ursprungliga förebilderna, faller inom denna katergori samtliga i tjänst varande större jagare och alla minsvepare. J agarna var tretton tämligen enhetliga fartyg med äldsta enheten sjösatt 1926, vartill kom två äldre, från Italen inköpta fartyg samt två likaledes från Italien förvärvade modernare kustjagare och fyra svenskbyggda sådana .

Motortorpedbåtsbeståndet var modernt och omfattade 20 enheter, varav två var köpta från Storbritannien och fyra från Italien , av vilka senare en utrangerats.
På grund av förslitning och kort livslängd, var emellertid de äldsta sju båtarna i behov av ersättning inom loppet av några år.

En tredje kategori utgjordes av de fartyg , som trots hög ålder och konstruktivt från tiden före första världskriget under beredskapsåren underkastats omfattande moderniseringar.
Till denna kategori hörde kryssaren Fylgia (sjösatt
1905), minkryssaren Clas Fleming (1912), pansarskeppen Manligheten (1903) och Oscar Il (1905) samt de tre Sverige-skeppen, Sverige, Gustaf V och Drottning Victoria (1915-18).

Slutligen utgjordes en fjärde kategori av de fartyg och båtar, som trots uppenbar omodernilet fått ianspråktagas under beredskapen, men där omedelbar utrangering 1945 var närmast självklar.

Fartygsmaterielens tänkta användning framgår av 1943 års typutredningsbetänkande.

1. 1. +

Tre snabba operationsgrupper

Operationsgrupp1 Tre Kronor 4 utsjöjagare 6 större mtb 1 snabb minsvepare
Operationsgrupp2 Göta Lejon 4 utsjöjagare 6 större mtb 1 snabb minsvepare
Operationsgrupp3 2 pansarjagare 4 utsjöjagare
Stödstyrka
Grupp1 Sverige 4 kustjagare
Grupp2 Drottning Victoria 4 kustjagare
Grupp3 Gustaf V 4 kustjagare

Mineringsstyrka
Gotland (luftvärnskryssare) Älvsnabben (minfartyg) Clas Fleming (minkryssare)
4 jagare

Lokalstyrkor och reserv
2 äldre pansarskepp (Oscar II och Manligheten)
1 äldre kryssare (Fylgia,skolfartyg och f d pansarkryssare)
1 jagare (Klas Horn)

1. 1. +

Härutöver skulle finnas bl a 26 ubåtar,36 motortorpedbåtar och ett stort antal minsvepare m m.

Anmärkningsvärt är att 1943 års typutredning, som avgav sitt betänkande 1946, ännu räknade med så starkt föråldrade fartyg som Manligheten, OscarII och Fylgia m fl under en tioårsperiod fram till 1957.
Någon planlagd ersättning för de tyngre enheterna i lokalstyrkorna redovisade man icke.

Det bör beaktas att ovan redovisade plan utgick från att utredningens förslag skulle bifallas.
Flera upptagna fartyg existerade 1945-46 icke i sinnevärlden, utan planen förutsatte nybyggnad av ett tiotal fartyg. Särskilt anmärkningsvärt är att de större motortorpedbåtar, som planen räknade med , icke hade anskaffats fastän medel beviljats 1942 för att påbörja utveckling av en sådan fartygstyp,som var ny för flottan.

{Sammanfattning}
Inför efterkrigstidens flottbyggnadspolitik var utgångsläget följande:
● 1942 års försvarsordning gällde, vilket för flottans vidkommande innebar att huvuduppgiften var invasionsförsvar, men att kustsjöfart och import även skulle skyddas.
● Det i 1942 års försvarsbeslut antagna femåriga fartygsbyggnadsprogrammet hade med vissa modifieringar genomförts. De två kryssarna och de två större jagarna var ännu under byggnad . Nybyggnad av pansarskepp eller kustpansarfartyg hade 1940 ställts på framtiden och ett 1944 framlagt förslag om Sverige-skeppens modernisering hade icke heller bifallits.
● Med hänsyn till uppgifte r och tillgänglig fartygsmateriel avsågs flottans slagkraftigaste förband, kustflottan, utgöras av tre kring kryssarna bildade snabba operationsgrupper,vilka skulle understödjas av en av pansarskepp bildad stödstyrka.
Tills vidare skulle de åldrande Sverigeskeppen övergångsvis användas för denna uppgift.
● Krigserfarenheterna gav vid handen,att starkt eget flygskydd erfordrades för de större fartygen och att man i stor utsträckning måste inrikta sig på mörkerstrid.
● Den befintliga flottan var avvägd på "traditionellt sätt". Arvet i form av befintliga fartyg påverkade planläggningen för lång tid framåt.
● Principerna för fartygens ersättande var " lika ersätts med lika".
Sedan 1942 års femårsplan fullföljts, fanns ingen ny plan antagen.
● Varvsindustrin och vapenindustrin hade i och för sig resurser och erfarenheter för att medge handlingsfrihet beträffande framtida nybyggnader, men belastningen på industrin hade varit hård under beredskapsåren och varvens intresse för militära beställningar var p g a stor civil efterfrågan l i t et.
● Politikerna visade tveksamhet för större fartyg, främst med hänsyn till dessas sårbarhet för flyg- och robotvapen men även de stora byggnadskostnaderna. "För många ägg i samma korg".

{1945 års försvarskommitte}
Knappt hade kriget i Europa upphört, förrän en utredning om försvarets framtida organisation m m tillsattes den 29 juni 1945. Kommitten, som antog namnet 1945 års försvarskommitte, bestod av elva ledamöter varav en var partipolitiskt obunden, bankdirektör Jacob Wallenberg.
För första gången var kommunisterna representerade i en försvarskommitte .

Till försvarskommitten överlämnades enligt Kungl Maj :ts beslut den 26 april 1946 resultatet av den utredning om sjökrigsmaterielen m m, som tillsatts den 24 september 1943.

1943 års typutredning kom således att ingå i underlaget för försvarskommittens betänkande och därmed även 1948 års försvarsbeslut. Å andra sidan måste beslutet att överlämna typutredningen till försvarskommitten innebära att dess aktualitet nedgått i sådan grad, att typutredningen icke skulle föranleda någon särskild proposition.
Utredningen blev inte enig.
Meningsmotsättningar förelåg främst mellan å ena sidan flottan och å andra sidan flygvapnets och kustartilleriets representanter.
Stridsfrågan var de större fartygens sårbarhet för luftangrepp.
Vidare hade man olika uppfattningar om Sverigeskeppens modernisering och lämpligheten av de föreslagna pansarjagarna.

Utredningen hade bl a behandlat följande fartygstyper:
l) Pansarskepp om 17.000 ton och 22knops fart, bestyckade med bl a sex 28 kanoner i dubbeltorn.
Kustförsvarsfartyg om 13.000 ton och sex 21 cm kanoner i trippeltorn m m.
Monitorer i två versioner om 16.500 resp 10.000 ton .

2) Pansarjagare i tre versioner om 4.800 till 3.600 ton och 30-20 knops fart och 15 cm artilleri jämte torpeder m m.
Denna fartygstyp motsvarade internationellt närmast en torpedkryssare och påminner om den typ flottan förordade 1940 i stället för de beslutade lätta kryssarna.

3) Kustjagare om 840 ton och med 10,5 cm artilleri och 25 knops fart.
Dessa fartyg var närmast långsammare varianter av 1942 års kustjagartyp.

4) Kanonbåtar i tre versioner om 4.000 till 3.540 ton , 25 knops fart och 15 cm artilleri m m.
5) Antiinvasionsbåtar om ca 46 ton och 25 knops fart , vilka skulle bestyckas med två 10,5 rekylfria kanoner (liknande armens infanterikanon m/45) och en 20 mm automatkanon. Internationellt kan typen betecknas som motorkanonbåt.

Frånsett "antiinvasionsbåtens" rekylfria kanoner, var de föreslagna fartygstyperna av traditionella slag och representerade i utländska mariner.
För svenskt vidkommande var emellertid flera typer nya, bl a pansarjagare och kanonbåtar.
Inriktningen av de föreslagna typerna tydde på en prioritering av artilleriet och ett fasthållande vid pansarskeppstanken.
Påfallande är hur betydelsen av hög fart nedprioriterats. Särskilt beträffande kustjagarna är detta märkligt. Men de var ju tänkta som skydd för de långsamma fartygen i stödstyrkan.

Över huvud taget ger 1943 års typutredning intryck av att vara ett halvt steg tillbaka från de tankar som kommit till uttryck i den taktiska studie, som föregick 1942 års försvarsbesJut.

Icke heller försvarskommittens betänkande innebar någon påtaglig brytning med den "traditionella" avvägningen mellan flottans komponenter. Försvarskommitten tog ställning till fartygsmaterielen i fyra anseenden: indelningsgrunder, fartygens livslängder, ersättningsbyggnad och fredsrustningarnas omfattning.
Av dessa var särskilt frågan om materielens livslängd och ersättningsbyggandet av vikt för flottans framtida sammansättning.

Beträffande livslängderna anförde kommitten att de internationellt vedertagna livslängderna var avsevärt kortare än de av kommitten föreslagna.
Som exempel framhölls att en jagare som enligt kornitten föreslagits 20 år i linjeflottan och 10 år i reservflottan , enligt 1936 års London-avtal beräknades ha en total livslängd av blott 16 år.

Medan kommittearbetet ännu pågick , hade på marinchefens förslag Kungl Maj:t den 13 juni 1947 beslutat om utrangeringar av de mest omoderna fartygen. Sålunda utrangerades bl a pansarskeppen Äran och Tapperheten, jagarna Puke och Psilander, de senare trots en kvarstående teoretisk livslängd helt utslitna efter beredskapen , samt ett stort antal äldre jagare och vedettbåtar m m.

Under kommittearbetets vidare gång hade det emellertid efter hand blivit klart att de förhållanden , som legat till grund för arbetets inriktning i början , hade förändrats och att den utrikespolitiska situationen icke var helt positiv.

Försvarskommitten begärde därför att en militär utredning skulle genomföras.

Genom att ÖB nu fanns även inom fredsorganisationen, kunde denne få i uppdrag att utföra utredningen.
Den fick namnet Vårt framtida försvar, men kom även att kallas ÖB 47.
Den blev således vår första ÖB-utredning och följdes av många liknande.
1947 års ÖB-utredning avvek från sina efterföljare däri , att organisationen och de organisatoriska konsekvenserna av de olika ekonomiska ramarna belystes konkret i siffror.
De följande ÖB-utredningarna beskrev konsekvenserna i allmänt hållna termer.

Däremot förekom i ÖB 47 något , som kom att upprepas i kommande ÖB-utredningar, nämligen att ÖB, förutom att beskriva konsekvenserna av de ekonomiska nivåer som politikerna begärt, även lade till ett eget alternativ , som i ambition och kostnad låg högre än utredningsuppdragets högsta nivå.

{ÖB 47 och försvarskommittens förslag}
ÖB-utredningen hade till uppgift att utreda konsekvenserna av kostnadsramarna 900 , 650 och 750 mkr.

I utredningen framförde ÖB bl a

• att ett nytt militärpolitiskt läge uppkommit med ny maktfördelning och nya maktgrupperingar, att FN visat svagheter som fredsbevarande faktor, att stormakterna öppet visat att konfliktsrisker förelåg och att Sverige befann sig i ett spänningsfält mellan Sovjet och västmakterna ,
• att Sveriges militära resurser borde inriktas på djupförsvar i syfte att vinna tid för stöd utifrån, samt.
• att ÖB önskade behålla 1942 års försvarsordnings principer och ansåg att man skulle vänta och se om organisationen skulle anpassas efter ekonomin eller tvärt om .

För flottans vidkommande innebar alternativen i ÖB 47 följande .

Alt 750 förutsatte nedläggning av Karlskrona örlogsstation.
Alt 650 innebar dessutom att Göteborgs örlogsstation minskades till enbart utbildnings- och övningsdepå.

ÖB förslaget innebar som synes en minskning i förhållande till det ännu gällande 1942 års försvarsbeslut.
Försvarskommittens förslag kom att innebära en kompromiss, som i ambition låg lägre än överbefälhavarens eget förslag, men över de ursprungliga alternativen.

Försvarskommitten angav att man fäst avseende vid ÖB mening att arme- och flygstridskrafter var mer användbara i invasionsförsvaret. Försvarskommitten hade emellertid räknat med flottans betydelse för neutralitetens bevarande och sjöfartens skyddande.
Man hade därför lagt sig på en högre nivå än de båda lägre alternativen i ÖB 47.

Men försvarskommitten anförde även att man måste räkna med den befintliga fartygsmaterielen. Fastän man önskade en inriktning mot lättare fartyg, ansåg man att de större fartygen under avsevärd tid skulle komma att sätta sin prägel på flottan.

Försvarskommitten synes emellertid i handling ha agerat mot sina egna önskemål i och med att man föreslog att ett antal överåriga enheter bibehölls, främst för att man lagt ner kostnader på deras modernisering under beredskapsåren.

Sålunda föreslogs förlängning av pansarskeppets Manligheten (färdigt 1904) användning med tio år till1950 , för pansarskeppet Oscar Il (1907) med sju år till 1950, för kryssaren Fylgia (1907) med tio till 1953 och för minfartyget Clas Fleming (1914) med tre år till 1953.

Bibehållandet av dessa gamla fartyg innebar att de ekonomiska möjligheterna att tillföra moderna, lätta fartyg minskade. Även med tanke på att de krävde stor bemanning var de ekonomiskt belastande , men motiverade å andra sidan att man vidmakthöll förhållandevis stora personalkadrar.
Ur marinledningens synpunkt bör bibehållandet även varit välkommet, eftersom man i framtiden skulle kunna begära ersättningsbyggnad för dessa fartyg.
Försvarskommitten var inte enig, utan talrika särskilda yttranden förelåg.
I fråga om flottans fartygsmateriel var reservanternas ambitioner högre än kommmittemajoritetens, men något lägre än den sjömilitära ledamotens förslag.

Förutom de militära sakkunniga, konteramiral Stig H:son Ericson, och överste Thord Bonde, avgav ledamöterna K G Ewerlöf (h) och Erik von Heland (bf) egna förslag, vilka framgår av tabell 3 ovan, förutom von Helands förslag, vii ket formulerades i andra termer.

von Heland påpekade bl a kryssarnas sårbarhet för flyganfall och föreslog en lätt flotta med jagare som största enheter, vilken skulle sammansättas av bl a tre divisioner jagare och tre divisioner stora motortorpedbåtar. Så länge kryssarna fanns kvar, skulle dock minst en av jagardivisionerna utgå.
Årskostnaden för detta förslag skulle bli ca 29 mkr.

Någon allmänt accepterad uppfattning om mnebörden av krigserfarenheterna förelåg icke. Visserligen omnämndes radar (ekoradio), robot- och fjärrvapen , atomvapen samt flygets och undervattensvapnens ökande betydelse, men några slutsatser för hur framtidens flott a skulle sammansättas drogs icke därur.
Tvärt om framhölls att krigserfarenheterna icke var entydiga och att mer bestämda rön borde avvaktas.
Detta innebar ett så att säga omvänt åberopande av krigserfarenheter.
Utan entydiga resultat av utvärderingarna skulle man vänta och se tiden an. I avvaktan på detta föreslog man en fortsatt utbyggnad enligt " traditionella linjer".

Intressant är dock , att någon nybyggnad av kryssare icke föreslogs och att frågan om artdienfartyg till stödstyrkan ställdes på framtiden.

1. 1. +

Tabell 3. Flottans fartygsmateriel m m enligt 1942 års försvarsbeslut och de olika alternativen i ÖB 47.
Fartygstyp m m Enl FB 42/Enl ÖB 47/Alt 900/Alt 750/Alt650
Artilleri- och minfartyg 13 10 -- -- --
Eskadledare -- -- 9 -- --
Jagare 29 22 18 12 6
Torpedbåtar 20 30 18 18 18
Ubåtar 26 25 13 9 6
Minsvepare m m 59 46 36 12 12

1. 1. +

1. 1. +

Tabell 4. Försvarskommittens och i särskilda yttranden föreslagna nybyggnadsprogram 1948-1958. ( + = påbörjad).
Fartygstyp Förslag FK 45 / Ledamoten Ewerlöf (h)/Överste Bonde (A)/Konteramiral H:son Ericson (fl)
Jagare 2+2 4+2 4+2 4+2
Tb större 12 18 18 18
Tb mindre 2 4 14 14
Ubåtar 6 6+5 6 6+5
Msv mindre 6 24 26 26
Msv större - 2 0+2 0+2
Årskostnad 18,9 mkr 31,9 mkr 29 mkr 39,4 mkr

1. 1. +

{Flottan i 1948 års försvarsbeslut}
Beslutet 1948 grundades sålunda på 1945 års försvarskommittes förslag , vilket i sin tur utarbetats på grundval av bl a 1943 års typutredning och ÖB 47.

I försvarsbeslutet framhölls, att krigserfarenhterna icke var entydiga, men att örlogsfartygen skulle anpassas för skydd mot moderna angreppsmedel såsom atomvapen och radioaktiva gaser samt nya flygburna vapen.

Marinledningens uppfattning om den fortsatta vapenutvecklingens innebörd var

• att försöken med robotar (" lufttorpeder" ) var lovande ,
• att artilleriet hade en "obestridd rangplats",
• att torpeder - särskilt styrbara sådana
• och minor skulle få ökade betydelse samt
• att behovet av antiubåtsstridsmedel skulle öka.

Försvarsbeslutet innebar icke något nytt flerårigt ersättningsbyggnadsprogram, utan medel beviljades endast för att påbörja det program, som föreslagits av 1945 års försvarskommitte.
De största enheter, som beviljades,var tva Jagare av förbättrad landskapsJagartyp (Halland och Småland).
Härtill kom tre ubåtar och flera mindre fartyg.
Beslutet att påbörja de två jagarna hade emellertid skett i en anda av osäkerhet.
Motiv som talades mot jagarna, var bl a oviss tillgång på arbetskraft och material , osäkerhet i typfrågan och önskvärdheten att avvakta atombombförsökens resultat.

I riksdagen hade motioner mot byggandet av jagare väckts i båda kamrarna.
En annan olöst fråga var byggandet av de större motortorpedbåtarna.
Dessa hade ursprungligen föreslagits i 1942 års program, men till följd av konstruktionsförse.ningar fördröjts.
1948 års riksdagbeslot att 1 stället anvisa medel till fyra mmdre motortorpedbåtar.

{Ettåriga beslut fram till 1952}
Riksdagen hade sålunda icke önskat binda sig för ett flerårigt program, utan den fortsatta ersättningsbyggnaden skedde med ettårig medelstilldelning.

Ersättningsbyggandet 1947/48 -1951/52 kom de facto att omfatta följande enheter:2 jagare (Halland och Småland) , 3 ubåtar (Hajen, Sälen och Valen), 6 mindre motortorpedbåtar (T 36 - T 41), 6 minsvepare av ny typ (Hanö, Ornö, Sturkö,TJurkö, Tärnö och Utö).

Härutöver färdigställdes enligt tidigare medelstilldelning de lätta kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon, jagarna Oland och Uppland samt några minsvepare och trängfartyg.

{Sammanfattning}
Inriktningen av flottans uppgifter hade Icke ändrats, utan invasionsförsvar och sjöfartsskydd var fortfarande de huvuduppgifter, som planläggningen avsåg.
I 1947 års utredning hade ÖB uttalat att han i fråga om invasionsförsvaret ansåg arme- och flygstridskrafter mer allsidigt användbara och därvid hade nedprioriterat flottan . Flottans uppgifter för neutralitetsskyddet, hade ÖB ej behandlat.

Försvarskommitten hade å sin sida tillmätt flottans uppgifter en större betydelse och tagit hänsyn till behovet av sjöfartsskydd och skydd av neutraliteten.

Krigserfarenheterna hade ansetts icke så entydiga att de kunde ge bestämd ledning för flottans framtida utveckling.

Tanken på artillerifartyg och Sverigeskeppens modernisering hade skjutits undan , men frågorna var icke slutgiltigt avgjorda . Fortsatt byggande av kryssare hade Icke föreslagits och även mot jagarna hade tvivel rests i riksdagen.
Den 1942 antagna femårsp lanen hade i princip genomförts, men därefter hade riksdagen icke velat binda sig för en ny flerang plan utan återgått till mellankrigstidens ettårsbeslut.

{1952 års flottplan}
Målsättningen för krigsmakten var en strategisk defensiv, som syftade till fördröjning av fi enden under så lång tid , att hjälpaktioner från vänligt sinnade makter skulle hinna genomföras.

Sjöstridskrafternas uppgift var att bekämpa fientliga invasionsföretag och sjötransporter samt med mindre delar hålla våra förbindelser till en eventuell bundsförvant öppna. De sannolika styrkeförhållandena i luften ansågs innebära att verksamheten för vår del måste förl äggas nära svenska kusten.

Det underströks att mycket stor betydelse måste tillmätas, att våra stridskrafter icke utsattes för förintade begynnelsemotgångar och att förbindelserna till eventuellt allierade hölls öppna.
Som tidigare nämnts hade någon flerårig flottplan icke fastställts efter 1942.
Det var emellertid meningen att 1949 års försvarskommittri skulle lägga grunden för en ny fler årsplan , men denna kom främst att behandla fr ågan om värnpliktstidens längd. Sedan det visat sig att några initiativ i flottbyggnadsfrågorna icke var att vänta från kommitten anmodades chefen för marinen den 1 februari 1951 att utreda frågan om ersättningsbyggnader.
Utredningen verkställdes snabbt under ledning av kommendör Bertil Berthelsson och redan den 6 juni 1951 framlades ett betänkande. Utredningsarbetet hade som mål att granska om samtliga i 1942 års försvarsbeslut föreslagn a fartygstyper alltjämt var lämpliga för att lösa flottans uppgifter.
Därvid hade särskilt prövats om det var möjligt att ersätta vissa dyrbara fartyg med ett större antal av mindre kostsamma typer.
Särskilt viktiga frågor var hur ersättning skulle ske av kryssaren Gotland i kustflottan och de tre Sverige-skeppen i lokalstyrkorna.

Efter att ha framhållit att omvandlingen i riktning mot en lättare flotta enligt 1942 års försvarsbeslut inneburit en tyngpunktsförskjutning från artilleriet mot torpeder och minor som sänkande vapnen , hänvisade utredningen till erfarenheterna från kriget , som ansågs ha visat jagarnas mångsidiga användbarhe och att detta fartygsslag nybyggdes utomlands i såväl större som mindre mariner.
Resultatet var att 1942 års principer alltjämt var tillämpliga och att prioritet borde ges åt utbyggnad av eskadrarna,den nya benämningen på de snabba operationsgrupperna. Vidare ansågs krigserfarenheterna motivera att ett nytt fartygsslag - ubåtsjaktfartyg - borde anskaffas.

Ubåtsjaktfartyg hade föreslagits av marinförvaltningen redan 1950, men försvarsministern hade icke godtagit dem, utan ansett att frågan om ersättningsbyggnad av jagare först skulle utredas.

Vad gällde pansarskeppens ersättande i lokalstyrkorna, föreslogs en lösning med " lätt profil". Ett stort antal för lokalförsvar inriktade motorkanon- och/eller motortorpedbåtar borde anskaffas, varvid de låga kostnaderna för dem skulle medge ett stort antal.

Beträffande de större motortorpedbåtarnas framtida roll tog utredningen icke ställning under åberopande av tidsbrist, utan pekade blott på förekomsten av försöksbåten T 101 Perseus.
De mindre motortorpedbåtarna ansågs för små för kustflottan.

I utredningen sades det klart ut, att man ansåg det omöjligt att inom en realistisk kostnadsram både bygga ytterligare kryssare och erforderligt antal av övriga fartygsslag. Kryssaren Gotland föreslogs i kustflottan ersatt av två jagare.

De jagare, som överfördes till reservflottan, skull ersättas med nybyggen . Minfartyget Clas Fleming skulle ersättas av ett nykonstruerat minfartyg (Älvsborg).

Däremot nämndes inget om behov av ersättning för kryssaren Fylgia i lokalstyrkorna.
På grundval av utredningen framlade chefen för marinen med ÖB tillstyrkan den 29 juni 1951 en plan för omsättning av flottans stridsfartyg 1952 - 1958.

Planen innebar en kvalitativ ambitionssänkning, bl a genom att man föreslog byggandet av en förbättrad Ölandtyp i stället för den större Hallandtypen. Skälet var ekonomiska hänsyn.

Kostnadsmässigt motsvarade tre Halland-jagare fyra av modifierad Ölandtyp.

Chefens för marinen förslag omfattade för en sexårsperiod följande nybyggnader:4 jagare av modifierad Öland-typ (Östergötland, Gästrikland, Södermanland och Hälsingland), l minfartyg av ny typ (Älvsborg), 3 ubåtar, 11 större motortorpedbåtar (T 102 Plejad-klass), 15 mindre motortorpedbåtar (T 42 - T 56)
samt 12 minsvepare (Arkö-klass, M 57 -M 68).
Förslaget överensstämde med 1951 års utrednings med den skillnaden att de 30 lätta motorkanon- och/eller motortorpedbåtar, som skulle ersätta pansarskeppen i lokalstyrkorna icke upptogs i sexårsplanen, utan ställdes på framtiden.

Tanken på att ersätta pansarskepppen med små motortorpedbåtar var verkligen att ställa resonemanget om den lätta flottan på sin spets. Hur uppgifterna för de aktuella styrkorna skulle utformas, är icke känt. Det förefaller dock uppenbart att uppgifterna skulle ändras i avsevärdför att inte säga revolutionerande- mån, eftersom fartygens prestanda var så oerhört skiljaktiga. Eller markerade det faktum att chefen för marinen icke upptog förslaget i sin plan, att hela iden från början var ett hugskott?

1951 års höstriksdag upptog delar av förslaget till behandling och beviljade medel för att påbörja två jagare och sex större motortorpedbåtar.
Påföljandevårriksdag antog planen i dess helhet.
Försvarsministern föreslog emellertidatt planen av statsfinansiella och industriella skäl skulle utsträckas med ett år och således vara genomförd först 1959,vilket även blev riksdagens beslut. sexårsplanen bev därmed redan i starten en sjuårsplan.
Innebörden av flottbyggnadsplanen var följande.

Tabellen tar ingen hänsyn till uppdelning i linje- och reservflotta. Däremot är utrangeringar under perioden medräknade .
Samtliga fregatter var ombyggda jagare och kustjagare . Någon ny typ av ubåtsjaktfartyg upptogs icke i planen.
Noteras kan även att de större motortorpedbåtarna numera benämndes torpedbåtar.
Kvar i kustflottans eskadrar skulle av de äldre jagarna kvarstå Visby-klassens fyra fartyg samt Gävle och Norrköping.

1. 1. +

Tabell5. Flottans fartygsmaterielutveckling 1952- 1959
Fartygsslag Befintliga 1/7 1953 //Under byggnad och planerade //Prognos för 1/7 1959

Pansarskepp 2 - -
Kryssare 3 - 3
Minfartyg 2 1 2
Jagare 19 6 14
Fregatter 2 (omb) 11 (omb) 13 (omb)
Torpedbåtar 1 11 12
Motortorpedbåtar 15 15 25
Ubåtar 21 6 21
Minsvepare, större 18 - 14
Minsvepare, mindre 26 16 18

1. 1. +

{Ändrade bemyndigandeprinciper}
Redan 1950 hade man återgått till ettårig medelstilldelning för moderniseringsarbeten.
Därigenom hade de reservationer, som upptagits för budgetåren 1947/48 och 1948/49, men icke utnyttjats, per den 30 juni 1949 kunnat överföras till budgetutjämningsfonden, d v s i praktiken en konfiskation av marinens outnyttjade medel för fartygsombyggnad.

För nybyggnad gällde emellertid alltjämt att marinen inom ramen för en femårig medelstilldelning kunde lägga ut beställningar med stora årliga variationer i betalningsutfallet, så länge man höll sig inom den toala ramen. Detta ändrades emellertid 1953, varvid man återgick till det gamla systemet med ett begränsat årligt betalningsutfall, som inledningsvis fastställdes till 110 mkr.
Detta innebar att genomförandet av 1952 års flottplan måste utsträckas ytterligare.

{ÖB-utredningen 1954}
1954 års ÖB-utredninge, ÖB 54, utgick från 1948 års försvarsbeslut och innebar i synen på sjöstridskrafternas roll ett par väsentliga förändringar.

Försvarets uppbyggnad skulle i princip vara defensivt. Försvaret till sjöss skulle i större utsträckning bygga på flygstridskrafter.
Anledningen var även denna gång svårigheterna att jaktskydda egna fartyg till sjöss samt att attackflyget ansågs mer allsidigt användbart.
Övervattensfartygen avsågs komma att spela en mindre framträdande roll varvid kryssarna och de äldre jagarna skulle utgå ur organisationen.
Lätta övervattensfartyg skulle lösa uppgifter i kustområdet och skydda kustsjöfarten. Ubåtarna skulle erhålla ändrade uppgifter och nya ubåtstyper anskaffas.
Beträffande skyddet av importsjöfarten pekade ÖB på att resurserna sannolikt skulle erfordras mot en inledande
invasion, varför importen icke samtidigt k.unde skyddas. Denna nackdel ansåg OB kunde motverkas genom utbyggnad av det ekonomiska försvaret.
Skyddet av neutraliteten ansåg ÖB låg i krigsmaktens förmåga att avhålla en motståndare från angrepp .
Någon markering till förmån för flottans särställning i detta avseende förekom ej i ÖB 54.
I fJöåga om fartygsmaterielen innebar ÖB-förslaget

• att bortfallet av pansarskeppen icke skulle kompenseras genom tillkomsten av nya lätta fartyg,
• att jagarantalet skulle nedgå med ca 40%,
• att ubåtarna skulle minska med ca 33% och
• att minsveparna skulle minska med 10 %.

Sett mot marinens uppgifter kan ju minskningen av jagarna motiveras av attackflygets utökade roll, men mer svårförståeligt är det att ubåtarna, som ju skulle få ändrade uppgifter, skulle minskas med en tredjedel av beståndet. Detta tyder ju på att ubåtsvapnets uppgifter skulle minska, men det var ju i verkligheten tvärt om.

Betydelsen av undervattensvapnen hade gång på gång understrukits - ändå föreslog man avsevärda minskningar av antalet ubåtar.
Sannolikt rörde det sig här enbart om ekonomiska överväganden . Ubåtarna blev alltmer sofistikerade- men framför allt dyrare.

Chefen för marinen reserverade sig och ansåg att grundförutsättningarna var i huvudsak oförändrade.

Han framhöll vidare att den föreslagna övergången till lätt flotta byggde på att de större fartygen allt efter det de utgick ur organisationen skulle ersättas med ett större antal mindre fartyg.
Vidare ansåg marinchefen att vapenutvecklingen och särskilt då atom- och robotvapnen medgav möjligheter till kraftsamling även för den till sjöss och i luften underlägsne.
Marin.chefen ansåg sammanfattningsvis att OB 54 innebar att flottan inte ens kunde tillfredställande lösa de begränsade uppgifter i riksförsvaret, som ÖB tilldelade den.

{Marint nytänkande - men "traditionellt" fartygsbyggande}

Parallellt med att 1952 års flottplan fullbordades, kom ett nytänkande till stånd i marinledningen.
I chefens för marinen, viceamiral Stig H:son Ericson, dagbok finns den 5 december 1953 en skiss till en framtida lätt flotta. Den skulle omfatta fyra eskadrar om vardera fyra flottiljer. Eskadrarna skulle utgångsgrupperas med två i Östersjön och vardera en i Bottenhavet och på Västkusten.
Flottiljerna skulle omfatta

• en flottiljledare om ca 2.000 ton med snabbskjutande artilleri, ubåtsjaktutrustning och torpedeldledning,
• sex fartyg om ca 200 ton med lätt artilleri och raketer för anfall mot invasionsfarkoster samt
• sex små torpedbåtar typ T 201.

Motortorpedbåten T 201 var en extrem exponent för den lätta flottan och väsentligt mindre än de motortorpedbåtar, som tidigare byggts i Sverige.
Den byggdes emellertid endast i ett exemplar och fick inga efterföljare.

En annan ideskiss redovisades 1955 i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift av konteramiral Bertil Berthelsson, som vid denna tid var chef för marinstaben.

Förslaget innebar

• att kryssarna skulle ersättas av robotjagare,
• att ett antal jagarflottiljer om vardera två divisioner kanonjagare skulle skapas samt
• att ett antal attackubåtar skulle anskaffas och ett antal ubåtsflottilj er organiseras.

Vidare underströks betydelsen av tillräckligt många fartyg och att den undre gränsen för en östersjöjagare var ca 2.000 ton.

Det angivna deplacementet för östersjöjagarna, tyder på större artillerijagare av Halland-typ eller motsvarande , vilka kunde utrustas med sjörobot Rb 05. De mindre jagartyperna kunde inte utrustas med 12 cm artilleri i två dubbeltorn, torpeder och samtidigt sjörobot av denna typ. Däremot kunde robotbestyckning tänkas om artilleriet och torpedtuberna minskades i motsvarande mån.

Beträffande kryssarnas framtida utnyttjande hade olika överväganden gjorts. Chefen för marinen förordade endera "cruiser in beeing" i Östersjön eller överförande till Västkusten med sikte på att fartygen skulle kunna utnyttjas för att skydda importsjöfarten.
ÖB förordade endera överföring till Västkusten och förläggning i "malpåse" eller försäljning. Beslutet blev att kryssarna skulle överföras till Västkusten och därmed försvann kryssarna som kärna i eskadrarna.

Samtidigt som ideer till en lättare flotta sålunda fanns, fortgick planeringen av nya jagare. I detta förelåg ingen motsättning, eftersom man i jagarna kunde se de flottiljledare, som chefens för marinen utkast krävde.

När chefen för marinen nu förelsog ytterligare jagare, ställde sig försvarsministern, Torsten Nilsson, liksom 1955 års försvarsberedning tvekande.
Det var framför allt två faktorer, som ansågs tala emot dem, kostnaderna och sårbarheten, främst mot robot- och atomvapen.
Sedan chefen för FOA, överdirektör Hugo Larsson, och flygstabschefen , generalmajor G A Westring, meddelat försvarsministern att man icke hade något att erinra mot nybyggnad av jagare, beslöt försvarsministern emellertid den 12 december 1955 att föreslå nybyggnad av bl a två jagare.

Försvarsutskottet tillstyrkte och i propositionen framhölls att ingående och omfattande utredningar givit vid handen att jagaren som fartygsslag både beträffande användning och uppgifter var av stor betydelse för sjöfarsvaret. Riksdagen biföll förslaget.

De två nya jagarna skulle vara av Halland-typ och de tilltänkta namnen Lappland och Värmland.

{Nya utredningar}
Den 1955 tillsatta försvarsberedningen kom till stor del att syssla med frågan om svenska atomvapen.
Innan dess arbete var slutfört, uppdrog försvarsministern med beredningens gillande åt ÖB att överarbete ÖB 54.
Detta arbete var klart i oktober 1957 och benämndes ÖB 57.
ÖB 57 baserade sig liksom ÖB 54 i princip på 1948 års försvarsbeslut vad gällde krigsmaktens inriktning i stort.
I fråga om marinens uppgifter anslot sig utredningen helt till OB 54, men dess förslag innebar en förskjutning från flottan mot kustartilleriet.

Skälet härtill var främst den bedömdautvecklingen av kustrobotarna.
ÖB ansåg att flottan måste anpassas till de sannolika målens och förstörelsemedlens utveckling samt att det var oklart vilka fartygstyper, som lämpligen borde tillföras flottan.

I ÖB 54 framhölls vikten av att Sverige anskaffade atomvapen och tanken på att sådana under en öveskådlig fram.tid skulle disponeras, synes påverkat OB uppfattning om flottans uppgifter, som därvid skulle minska till förmån för flyg och robotvapen.

ÖB 57 hade att ta ställning till tre kostnadsramar, betecknade AD AM, BERTIL och CESAR. De skulle avse 100 95 och 90% av ÖB 54.

Genom att planeringsperioden försköts två år framåt medförde en kostnadsstegring på 2.5%, per år att ramarna i verkligheten blev 95, 90 resp 85 % av 1954 års förslag.
Chefen för marinen reserverade s1g mot ÖB-utredningen och ansåg dels att grundtanken på ett kort krig var felaktig, dels att skyddet av importsjöfarten var alltför nedprioriterat.
Han pekade på att flera länder med krigserfarenhet tillgodosåg sitt sjöförsvar battre och avdelade ca 20 % av försvarsbudgeten till marinen.
De åberopade länderna var Storbritannien, Frankrike , Nederländer,Norge och Danmark.
Han ansåg vidare att frågan om nybyggnad av Jagare berodde på den framtida vapenutvecklingen främst robotvapnen .

Jämförelsen med de åberopade länderna torde inte ge grund för några vittgående slutsatser, eftersom dessa länders flottor hade andra uppgifter och uppträdde i andra farvatten, vilka skiljde sig från våra förhållanden.
Även chefen för flygvapnet reserverade sig mot ÖB 57 och anlade i sin reservation synpunkter på sjöförsvaret och ansåg därvid att attackflyget var överlägset övervattensfartygen och att detta särskilt gällde jagare och större fartyg.

{Flottan i 1958 års försvarsbeslut}
Försvarsbeslutet följde alternativ ADAM, om vilket partiledarna nått enighet.
Beslutet innebar principiellt att den gamla ordningen, där statsmakterna tämligen detaljerat fastställt freds- och krigsorganisationen och därefter beviljat erforderliga medel, ersattes av ett omvänt förfarande , där de ekonomiska ramarna fastställdes och det organisatoriska innehållet fick anpassas efter dessa.

För marinens vidkommande innebar försvarsbeslutet en minskning med ca 50% av övervattensstridskrafterna och 30% av kustartilleriet. Denna minskning skulle dock icke genomföras omgående utan först i den takt materielens livslängder uppnåddes och ersättning icke skedde.

Genom 1958 års försvarsbeslut minskade marinens andel av försvarskostnaderna från ca 19 till 13 %.
1955 års försvarsberedning hade gjort en verbal markering till förmån för marinen och därvid framhållit att ett visst behov av sjöfartsskydd borde beaktas.
Detta följdes upp i försvarsbeslutet genom ett engångsanslag på 20 mkr.

Resultatet av de krympande anslagen blev att chefen för marinen den 24 februari 1958 föreslog att nybyggnaden av jagarna Lappland och Värmland samt minfartyget Älvsborg skulle utgå.
Vidare skulle kryssarna förläggas i materielreserv och ett förhållandevis stort antal fartyg, bl a jagarna Göteborg, Klas Horn, Romulus och Remus utrangeras.

Såväl ÖB som försvarsministern tillstyrkte, vilket med hänsyn till den senares medverkan till jagarnas beställning 1956 framstår som förvånande, särskilt som avbeställningskostnaderna skulle bli avsevärda.
Å andra sidan hade ju beslutet att bygga jagarna tagits efter stor tvekan.

Ett kompromissförslag, som innebar byggandet av endast en jagare avviisades av chefen för marinen med hänsyn till att det inte enbart rörde sig om nybyggnadskostnaderna utan även en inteckning i den framtida driftbudgeten.

För varsindustrin kom avbeställningarna mycket olägligt. Jagarna representerade tre milj arbetstimmar varav en milj hos varven.
Varvsindustriföreningen uppvaktade statsutskottets ordförande och arbetstagarparten genom LO-ordforanden och riksdagensmannen (s) Arne Geijer. Jagarbyggena ansågs dock politiskt omöjliga.

I riksdagen interpellerade Gunnar Helen (fp) om åtgärder för att trygga sysselsättningen vid AB de Laval I ~mspång, som gick miste om turbmbestallningarna för jagarna.
Några andra mitiativ i jagarfrågan togs icke i riksdagen.

{Sammanfattning}
Flottans huvuduppgift kvarstod: invasionsförsvar och skydd av kust- och importsjöfart. I ÖB 54 men särskilt i OB 57 hade emellertid flottans betydelse inom såväl invasionsförsvaret som skyddet av importsjöfarten nedprioriterats.
Skälet var att attackflyget ansågs överlägset 1 fråga om invasionsförsvar under det att behovet av import ansågs kunna nedbringas genom ökad lagerhållning inom det ekonomiska försvaret.

N å gr a utvärderade krigserfarenheter hade icke åberopats, men bedömningar om den framtida utvecklingen av atomoch robotstridsmedel hade spelat en stor roll , varvid man bl a utgått från att Sverige skulle anskaffa atomvapen.

Beträffande flyghotet mot de större övervattensfartygen och dessas behov av jaktskydd rådde knappast några delade meningar, men väl om huruvida jagarna "blivit för stora".
De sista jagarna beviljades 1956 efteren viss tvekan.
I samband med OB 57 var chefens för flygvapnet åsikt att jagarna var för sårbara under det chefen för marinen ansåg att jagarnas framtid var avhängig av den kommande robotutvecklingen.
Sådant var läget 1958, då ekonomiska skäl förmådde chefen för marinen att avbeställa de under projektering varande jagarna, varvid jagarproblemet delvis blev inaktuellt. Å andra sidan fanns både kryssare och ganska många jagare ännu i tjänst.
1952 års flottplan hade icke genomförts.
Skälen var främst de ändrade principerna för medeltilldelningen , som inneburit att verkställighetstiden för planen kom att förlängas.
De mot bakgrund av krigserfarenheter föreslagna ubåtsjaktfartygen hade icke beviljats, utan för denna tjänst avsågs till fregatter ombyggda jagare.

Tillkomsten av en fredstida ÖB hade medfört att denne kunde ianspråktas för att göra utredningar. ÖB hade i samtliga utredningar nedprioriterat flottan till fördel för främst attackflyget.
1958 års försvarsbeslut innebar en omvälvning så till vida att de ekonomiska ramarna skulle styra organisationen och icke tvärt om.

Industrins villkor förändrades samtidigt genom att efterkrigstidens efterfrågan ebbade ut.
Mellan åren 1955 och 1958 skedde en förändring i varvsindustrins hållning gentemot marinen: de 1958 avbeställda jagarna skulle varit välkomna och skapat många arbetstillfällen.

{Marinplan 60 }
Grundvalarna för Marinplan 60 (MP 60) var dels marinens minskade anslagstilldelning, dels den i början av 1959 framlagda sjömålsutredningen.

De faktorer , som bedömdes påverka utvecklingen, var tillkomsten av taktiska kärnladdningar, robotutvecklingen och undervattensstridsmedlens ökade möjlighe'ter. Vidare ökade betydelsen av de teletekniska hjälpmedlen.

Förbättringen av stridskrafter och transportmedel, lämpade för kustinvasion hade fortgått och det ansågs att snabbskjutande , elduthålliga automatkanoner erfordrades för att bekämpa det stora antal smärre mål, som bedömdes komma att ingå i en fientlig invasionsstyrka.
Vidare påpekades utvecklingen och betydelsen av styrbara torpeder samt tillkomsten av såväl fartygsbaserade sjörobotar som kustrobotar.
Minorna ansågs få ökad betydelse.
Tillkomsten av de taktiska atomvapnen innebar att torpeder, minor, robotar, bomber och svåra artillerigranater kunde förses med atomladdningar.
Detta ansågs innebära en direkt påverkan på vapenbärarna inom sjöstridskrafterna och därav följde en strävan att nå ökad uthållighet genom ökat antal vapenbärare samt skydd genom utspridning och skyddade baser.

Fartygen skulle därför av stridsekonomiska skäl minskas så mycket som vapenutvecklingen och kravet på sjöduglighet medgav. För ubåtarna , som endast i mindre grad berördes av kärnvapenhotet, förutsågs nya uppgifter som tidigare åvilat ytstridskrafterna.
Ä ven kustrobotarna ansågs kunna ta över uppgifter från övervattensfartygen.
MP 60 utgick från de traditionella uppgifterna för marinen , nämligen invasionsförsvar samt skydd av kustsjöfart och import, vartill kom neutralitetsskyddet.
MP 60 innebar att i huvudsak endast lättare fartyg skulle anskaffas som ersättning för de äldre enheter, som föll för åldersstrecket.
Planen innebar bl a följande .

1. 1. +

Tabell 6. Planerad anskaffning 1960 - 1967
Fartygsslag Period1960- 1963 // Period 1963- 1967
Fregatter - 1
Torpedbåtar 3 4
Pansarkanon båtar 4 4
Jaktubåtar (ombyggnad) 6 -
Attackubåtar 3 5
Minsvepare 6 6

1. 1. +

Härutöver skulle fortsatt ombyggnad aväldre jagare till fregatter ske.
Pansarkanonbåtarna och jaktubåtarna var nya fartygsslag.
De senare skulle byggas med utnyttjande av skrov m m från de under beredskapsåren byggda kustubåtarna.
Pansarkanonbåtarna var avsedda att främst bekämpa invasionsfarkoster.
Förslaget avsåg en ca 100 tons båt, bestyckad med en 7,5 cm automatkanon och en 40 mm luftvärnsautomatkanon samt lätta robotar (trådstyrda).
Farten skulle uppgå till ca 25 knop.

De materielplaner chefen för marinen föreslog innebar bl a följande kortsiktiga åtgärder.
Kryssare:
Gotland utrangeras omgående . Tre Kronor moderniseras icke utan förläggs materielreserv. Göta Lejon bibehålls.
Jagare:
Två jagare av Visby-typ ombyggs till fregatter och övriga två ombyggs 1963/67.
Lanskapsjagarna moderniseras och förses bl a med luftvärnsrobotar.
Torpedbåtar:
ersättningsbyggnad av tre större torpedbåtar av förbättrad T 102 Plejad-typ.
Ingen ersättningsbyggnad av mindre motortorpedbåtar, som ersätts med pansarkanonbåtar av ny typ.

För den senare delen av planperioden, d v s fram till 1967, föreslogs byggandet dels av ubåtar, ytterligare fyra torpedbåtar och fyra pansarkanonbåtar m m, dels en ny typ fregatter, som dock närmare skulle utredas. Plejad-klassens torpedbåtar skulle utrustas med lätta sjömålsrobotar.
Mot bakgrund av MP 60 kan det vara av intresse att jämföra utvecklingen i ett par länder inom vårt närområde.

Danmark antog 1960 en plan, som omfattade 18 motortorpedbåtar, 6 ubåtar, 8 fregatter, 9 ubåtsjagare, 8 minfartyg och 12 minsvepare, medan Norge samma år antog en plan omfattande 8 motortorpedbåtar, 15 ubåtar, 5 fregatter, 20 motorkanonbåtar, 8 minsvepare m m.

Finlands flotta var enligt 1946 års vänskaps- och biståndsavtal med Sovjetunionen begränsad till maximalt 10000 ton och 4500 man.
Motortorpedbåtar och ubåtar var enligt avtalet förbjudna, varför någon jämförelse knappast kan göras.

I Sovjetunionen hade en avsevärd utbyggnad av flottstridskrafterna skett och i Östersjön och Norra Ishavet disponerades bl a 7 lätta kryssare , 86 jagare, ca 150 motortorpedbåtar och närmare 200 ubåtar m m.
Av dessa fartyg var merparten stationerade i Norra Ishavet.
Åtskilliga fartyg var av äldre datum, men ett stort antal nya enheter med robotbeväpning började leverers kring 1960, bl a Kynda-klassen och de små robotbåtarna typ Osa och Kornar. Särskilt de senare är av intresse , eftersom de markerade att tankar i samma riktning som MP 60 även förekom i Sovjet i avseende på det kustnära sjöförsvaret.

Inriktningen av de nordiska ländernas flottbyggnadspolitik påminde även om M P 60 grunddrag, med undantag för särfallet Finland. Detta land fick emellertid sedermera VSB-avtalet tolkat så, att robotbåtar medgavs. En grundläggande skillnad var att såväl Danmark som Norge prioriterade ubåtsjaktfartyg högre, men då hade å andra sidan dessa länder i egenskap av NATO-medlemmar anledning att trygga sjöförbindelserna till sina allierade.

{1960 års försvarskommitte}
Marinplan 60 överlämnades till 1960 års försvarskommitte. Inför kommitten framhöll den marine sakkunnige, kommendörkapten Bengt Lundvall, att de i Sverige tillämpade livslängdsnormerna för fartygen var genomgående högre än utlandets och påvisade att 1952 års flottplan ännu icke var genomförd, utan beräknades fullföljd först 1964, d v s efter tolv år i stället för ursprungligen tänkta sex år.

Grundstommen i flottans operativa förband skulle utgöras av jagardivsioner, sammansatta av jagare och torpedbåtar.

Vip marinchefens föredragning inför försvarskommitten, påpekade denne att statsmakterna gillat marinplanens principer, men icke velat binda sig för kvantiteten eller takten i planens genomförande.

Vid sammanträdet togs frågan om kryssarnas och vissa jagares försä ljning upp, men chefen för marinen framhöll att spekulanterna velat betala för lite och få långa krediter.

Marinen behandlades på nytt den 13 oktober 1960. Vid detta möte framkom att försvarskommittens ledamöter var ovilliga att binda sig för marinplanen.

Manne Ståhl (fp) föreslog att de extra 20 mkr, som 1958 års försvarsbeslut tillfört marinen , skulle utgå även framgent,men detta vann icke bifall.
Genom att försvarskommitten undvek att uttala sig om MP 60 betydde detta i praktiken att planen avvisades.

{Riksdagsdebatten om Marinplan 60}
Parallellt med försvarskornmittens arbete hade flottbyggnadsfrågorna behandlats i riksdagen.
I en fyrpartimotion föreslogs att marinplanen såväl kvantitativt som kvalitativt skulle bifallas och att kostnadsramarna skulle vara de i planen angivna.
Statsutskottet avstyrkte och båda kamrarna följde detta.
Ett av ÖB framställt förslag om omfördelning av vissa andra medel om tillhopa 22 mkr till fartygsbyggnadsanslaget, bifölls icke, däremot ställde sig statsutskottet icke avvisande till marinplanens principer.
Resultatet blev att chefen för marinen ansåg MP 60 varken antagen eller förkastad.
I praktiken innebar dock riksdagens hållning ett avvisande, särskilt som ÖB förslag om omdisponering av medel icke bifölls.
ÖB-förslaget om extra medelstilldelning till fartygsbyggnad kan tolkas så, att denne själv tyckte att man skurit förhårt i flottans fartygsbyggnadsbudget.
Mot bakgrund av fyrpartimotionen är det förvånande, att ÖB icke fick gehör för sitt förslag.

{1960- 1962 års utredningar}
Åren 1960--62 utfördes flera utredningar av betydelse för marinen.
Bl a framlades 1960 års försvarskommittes betänkande och ÖB-utredningen 1962 (ÖB 62), vilken följdes av tillsättandet av 1962 års försvarskommitte och på dess begäran en ny ÖB-utredning, som fick namnet "ÖB-svaret 62".
ÖB 62 innebar för marinen att tidigare uppgifter bibehölls. Huvuduppgiften invasionsförsvar underströks, men även beträffande sjöfartsskyddet skedde en viss markering av ökat intresse, därigenom att det utsades att vissa sjöstridskrafter direkt skulle anpassas huvudsakligen för denna uppgift men att även de för invasionsförsvar avsedda fartygen skulle kunna utnyttjas.

Fartygstyperna skulle anpassas till MP60. Däremot hade medelstilldelningen icke räckt till för att skaffa det antal fartyg, som marinplanen förutsatte, varför ÖB föreslog ett ökat fartygsbyggande.
Detta skulle omfatta:
12 motortorpedbåtar (förbättrad T102 Plejad-typ) , 20 motorkanonbåtar (ny typ), 10 attackubåtar.

Motorkanonbåtarna avsågs för samma uppgifter som de tidigare föreslagna pansarkanonbåtarna och hade med undantag för bepansringen ungefär samma prestanda.

Ö B-svaret 62 var en överarbetning av ÖB 62 och innehöll i avseende på marinen i princip samma uppgifter som denna.
ÖB-svaret 62 innehöll tre kostnadsnivåer, 3.600, 3.400 och 3.392 mkr.
Av dessa bedömdes blott den högsta nivån medge marinplanens förverkligande.

{1963 års försvarsbeslut och ÖB 65}
Det försvarsbeslut , som fattades 1963,innebar i huvudsak bifall till förslaget 3.600 mkr i 1961 års penningvärde.
I samband med detta erhöll emellertid ÖB i uppdrag att utreda olika alternativ för tiden efter budgetåret 1966/67.

För marinen innebar försvarsbeslutet ingen ändring av uppgifterna.
MP60 inriktning mot lättare fartygstyper följdes, men icke kvantitativt.
De ekonomiska ramarna medgav inget byggande av ubåtsjaktfartyg, varfär frågan om dessa ställdes på framtiden.

Den utbyggnad av kustrobotförbanden , som delvis varit motiv till nedprioriteringen av ytstridskrafterna, kunde av
ekonomiska skäl icke genomföras.
Beträffande de lättare fartygen skedde en viss kvalitativ nedgång, genom att äldre motortorpedbåtar hölls kvar i organisationen i stället för att nya motorkanonbåtar tillfördes.
Noteras kan att motorkanonbåtarnas prestanda väsentligt skiljde sig från motortorpedbåtarnas. Den planlagda ersättningen innebar även förskjutningar i uppgiftsfördelningen mellan flottans fartyg, där bekämpande! av lätta landstignmgsfarkoster prioriterades.

Den ovannämnda utredningen, ÖB 65, framlades i maj 1965 och innebar i princip samma syn som framförts i ÖB 62, varvid dock behovet av ubåtsjaktfartyg särskilt påtalades. Icke heller i detta sammanhang ledde förslaget till något konkret beträffande dessa fartyg.

{Sammanfattning}
Flottans uppgifter förblev de traditionella.
En viss förskjutning i avvägningen mellan flotta och kustartilleri avsågs ske med hänsyn till tillkomsten av kustrobotförband.
När det stod klart att den tilltänkta utbyggnaden av kustrobotförbanden icke skulle kunna genomföras skedde ingen återbalansering till sjöstndskrafternas fördel.

Under hela perioden hade det 1958 införda systemet med planering inom en given kostnadsram tillämpats och matenelplaneringen för de tre försvarsgrenarna hade samordnats i rullande sjuårsplaner.
För OB innebar detta fördelar genom stadga och fasthet i planeringen.

For marinens vidkommande hade medeltilldelningen varit otillräcklig för att uppfylla MP 60.
Frågan om ubåtsjaktfartyg hade icke lösts. De föreslagna rnatorkanonbåtarna hade icke kommit till utförande.
Fastän ubåtsvapnets uppgifter utökats och dess betydelse framhållits, hade antalet ubåtar icke utökats.
Som i dernässig grund hade M P 60 gällt under hela perioden , men rent konkret hade den icke uppfyllts kvantivativt och i flera avseenden icke heller kvalitativt.

Marinplan 60 innebar otvivelaktigt ettmannt nytänkande , grundat på såväl sjömålsutredningens resultat som de ekonomiska effekterna av 1958 års försvarsbeslut. Det reella utfallet av MP60 var dock helt och hållet ett resultat av medeltilldelningen.

Antalet försvarskommitteer och ÖButredningar, som haft att befatta sig med MP 60, var ovanligt stort sett ur efterkrigsperspektiv. Detta kan förklaras med att man politiskt icke upplevde något större säkerhetspolitiskt hot och att man ville vinna tid och icke minst pengar genom att dra ut på besluten och genomförandet.

{Begreppet}
Numera är det vanligt att se tillkomsten av den lätta flottan som ett resultat av Marinplan 60. Som ovan visats är både begreppet och framför allt tankarna bakom det väsentligt äldre än så.

Eftersom begreppet lätt flotta aldrig def1merats klart och varierat genom åren, går det icke att säga när den lätta flottan tillkom.
Oklarheten i begreppet har medfört att olika uttolkare efter eget skön kunnat lägga egna värderingar i begreppet, vilket underlättat för olika intressegrupper att enas kring rubriken, utan att för det tolka in samma realiteter i begreppet.

Drar man skiljelinjen till en lätt flotta mellan artilleri- och torpedfartygen är iden belagd redan 1930, uttrycket 'lätt flotta använt i 1942 års försvarsbeslut och den faktiska omvandlingen påbörjade 1 och med 1948 års försvarsbeslut.
Grundtanken med den lätta flottan består i att de sänkande vapnen uppdelas på mindre fartyg. Detta är teoretiskt en fortsättning av den tidlösa växelverken eld - skydd - rörelse.
De stora fartygens uppgång och fall låter sig förklaras av balansen mellan artilleriets genomslagskraft och pansarets
skyddsförmåga.
De mångkanonbestyckade träfartygens undanträngdes av de små, pansrade, flytande "kanonlavetterna", d v s monitorer och kanonbåtar.

Det räfflade artilleriets överlägsenhet över järnpansaret manifesterades i tillkomsten av 1870-talets opansrade men med svårt artilleri bestyckade kanonbåtar.
Nickelstålpansaret och senare " Krupps cementerade pansar" medförde att vågskålen vägde över mot skyddet och resulterade i slagskepps- och pansarskeppshaussen.
Torpedens utveckling, robotvapnens tillkomst och icke minst flygets kvalitativa och kvantitativa tillväxt kom pendeln att svänga på nytt.
Vapenutvecklingen gick mot lättare fartyg.
De sänkande vapnen krävde mindre utrymme och skyddet erhölls i form av ökad rörlighet och mindre fartyg, vilket innebar mindre målyta. Ytterst innebar den lätta flottan ett tillspetsat flytbarhetstänkande: slagskeppens vattentäta celler delades i små autonoma enheter, vardera med stor sänkande kraft.
Tillkomsten av atomvapnen borde ha övat starkt inflytande på fartygsmaterielens utveckling, men så synes icke ha varit fallet inom de mindre marinerna.

De hade i huvudsak dimensionerats för konventionell krigföring. Däremot har de enskilda fartygens skydd i form av vattentäta celler, inbyggda bryggor etc förbättrats.

l Sverige märktes atomvapnens inverkan på sjöstridskrafterna främst under senare hälften av 50-talet och då i form av skyddsanordningar såsom anordningar för spolning med havsvatten mot radioaktiv beläggning, som installerad~s på landskapsjagarna, samt i berg msprangda fartygstunnlar.

{Flottans förändring 1945- 1963}
Flottans organisation och effektivitet bestäms i hög grad av den fartygsmateriel,som står till förfogande.
Den bärande tanken i den lätta var att de större fartygen skulle ersättas av ett större antal mindre.
Följande jämförelse visar hur den faktiska utvecklingen blev 1946- 1964.
Som jämförelse har även uppgifter för 1982 medtagits.

Tabellen är något missvisande, eftersom fartygstypernas prestanda varierat.
Vidare saknas i 1982 års tabell de fyra f d minsvepare typ Hanö, som överförts till vedettbåtar och de fyra till vedettbåtar ombyggda motortorpedbåtarna. Formellt fanns det sex jagare kvar till den 1 juli 1982.

I ett avseende ger tabellen dock klart besked. Grundtanken med den lätta flottan "mindre men fler fartyg" genomfördes icke, utan resultatet blev mindre och färre fartyg.

En lätt flottan kan rimligtvis icke bli billigare än en "traditionellt" avvägd flotta, eftersom dels avskrivningstiden är kortare (kortare livslängd), dels kostnaden per ton fartyg för de mer kvalificerade enheterna blir högre.
Framför
allt beror det på att dyrbar elektronisk utrustning fördelas på ett mindre tontal och , multipliceras med ett större antal fartyg för att ersätta ett fartyg av större typ.
I själva verket torde de olika typerna av flotta vara något av kommunicerande kärl: kostnaden för ett visst antal tyngre enheter motsvaras gott och väl av kostnaden för det större antal lättare enheter, som erfordras i stället.
Konklusionen blir att en lätt flotta endast ställer sig billigare, om ett fåtal stora fartyg ersätts med ett fåtal mindre.

1. 1. +

Tabell 7. Flottans fartygsmateriel 1946 - 1964 samt 1982.
Fartygstyp 1946 1952 1958 1964 1982
Pansarskepp 7 3 - - -
Kryssare 2 4 3 1 -
Jagare 15 13 17 12 2
Kustjagare 12 6 - - -
Mtb/Tb/Robotbåtar 20 21 39 37 18
Ubåtar 26 24 24 24 12
Fregatter
Patrullbåtar m m 50 16 11 26 17
Minfartyg 2 2 2 1 3
Minsvepare 42 46 37 28 22
Summa 176 137 139 137 74

1. 1. +

Sammanfattningen knyter an till de i inledningen ställda frågorna.

{Hur skedde utvecklingen och när kom omslagspunkterna?}
Redan 1930 framfördes i försvarskommitten förslag om att pansarskeppenskulle ersättas av bombflyg.
Vid denna tidpunkt skedde även det reella omslaget från pansarskeppsbyggandet, även om nya kustförsvarsfartyg formellt beslutades 1939.

1942 års försvarsbeslut innebar - med dåvarande terminologi - övergången till en lätt flotta, baserad på de tre operationsgrupperna med lätta kryssare.

Stödstyrkan får närmast ses som en parentes
och tankarna på en sådan fick minskad aktualitet sedan det 1944 beslutats att Sverige-skeppen ej skulle moderniseras utan överföras till lokalstyrkorna.

De lätta kryssarna beslöts 1940, men redan påföljande år avvisades förslaget att bygga en tredje kryssare.
Omslagspunkten för kryssarnas del kan därför sägas ligga redan före dessa fartygs färdigställande 1947.
Eftersom några allvarliga förslag om byggande av artillerifartyg icke framförts efter 1947, kom frågan om att skapa en lätt flotta de facto att främst handla om jagarna.
Redan 1948 framfördes farhågor beträffande jagarnas sårbarhet för flyg och robotvapen, men riksdagen beviljade på begäran av marinledningen medel till jagarbyggande ända fram till 1956.
Avbeställningarna 1958 av ekonomiska skäl markerade inledningen till jagarnas avveckling.
I fråga om kustflottans organisation, genomfördes aldrig 1942 års försvarsbeslut genom att kryssaren till den tredje operationsgruppen och icke heller stödstyrkan anskaffades.
Genom kryssarnas 1953 beslutade överföring till Västkusten, kom eskadrarna att utgöras enbart av jagare och torpedbåtar.

Marinplan 60 innebar en fortsatt inriktning mot lättare fartyg, men jagarflottiljer skulle ännu under lång tid ingå i organisationen.

Flottan var således redan vid ingången av den studerade perioden 1945 en lätt flotta, men där graden av "lätthet" påverkades av arvet i form av kvarvarande äldre fartyg.
Alltefter de större fartygen föll för åldersstrecket, blev flottan "lättare" och definitionen av begreppet
"lätt flotta" ändrade sig i takt med detta.
Vid en godtyckligt vald tidpunkt tycks således med "lätt flotta" ha avsetts en flotta med mindre fartyg än de vid tillfället ifråga befintliga.

{Vilka bevekelsegrunder?}
Flottans uppgifter har i huvudsak varit oförändrade till sina huvuddrag: invasionsförsvar, skydd av kust- och importsjöfart samt neutralitetsskydd .
Flottans roll i invasionsförsvaret har under hela den studerade perioden prioriterats, medan den betydels som tillmätts sjöfartsskyddet och flottans betydelse för neutralitetsskyddet har varierat under perioden.
Kvantiteten av flottans insats har vägts mot andra komponenter, först attackflyg, senare även kustrobotförband.

Denna avvägning har inneburit att flottans övervattensstridskrafter har nedprioriterats.
Däremot har ubåtsvapnet samt minerings- och minröjningsresurserna idemässigt påverkats i mindre mån.
För flottans utveckling 1945 - 1963 spelade krigserfarenheterna i förhållande till den sannolika vapenutvecklingen en underordnad roll.
I den mån krigserfarenheter åberopades, skedde detta till förmån för såväl jagare som större motortorpedbåtar, samt även som motiv för anskaffning av ubåtsjaktfartyg.
Det blev robotutvecklingen och flygstridskrafternas ökande förmåga, som främst kom att åberopas som argument för flottans omstrukturering till en lätt flotta.
Ä ven i frågan om hur atomvapnen påverkat flottans fartygsbyggnad, är det förvånande att konstatera i hur liten grad erfarenheter och bedömningar åberopades för att motivera förändringar.

Marinplan 60 skiljer sig emellertid därvidlag, eftersom det i planen klart sägs ut att kärnvapenhotet framtvingar mindre men fler fartyg för att åstadkomma utspridning och en stridsekonomisk användning av ytstridskrafterna.

För den faktiska utvecklingen av flottans fartygsmateriel har de ekonomiska förhållandena varit av särskilt stor betydelse.
Under beredskapsåren var tid och varvskapacitet gränssättande, vilket bl a köpen av fartyg från utlandet bestyrker.

Men motståndet mot kryssarbyggena tyder på att återhållsamhet fanns redan under beredskapsåren.
Efter 1942 års program följde en period av ettårig medelstilldelning.
Genom 1952 års flottplan fick marinen inledningsvis stora möjligheter att lägga ut beställningar, men genom de 1953 ändrade bemyndigandereglerna minskades handlingsfriheten.
1952 års flottplan tog i verkligheten tolv år att genomföra i stället för ursprungligen avsedda sex.
I själva verket genomfördes aldrig 1952 års plan , eftersom minfartyget Älvsborg aldrig byggdes (ej att förväxla med det minfartyg med detta namn, som byggts senare).

Tillkomsten av ÖB inom fredsorganisationen innebar svårigheter för marinledningen att få igenom sina önskemål, eftersom ÖB kunde göra militärt auktoritativa avvägningar mellan försvarsgrenarnas vapensystem.
I praktiken prutade ÖB på marinens önskemål och därefter prutade politikerna på ÖB förslag. ÖB ståndpunktstagande medförde i regel reservationer från marinchefen.
1958 års försvarsbeslut innebar en omvälvning så till vida att orgarnisationen skulle avpassas efter de ekonomiska ramarna i stället för som tidigare tvärt om.
Marinens andel av försvarskostnaderna sjönk avsevärt. Detta försvarsbeslut påverkade otvivelaktigt marinledningen i riktning mot den lätta flotta, som kom till uttryck i Marinplan 60.

Politikerna var ovilliga att binda sig för marinplanen, även om de instämde i dess grundtankar.
Skälet synes vara av ekonomisk natur och erfarenheter från tidigare flottbyggnadsplaner, där ju olika sätt kommit till användning för att minska kostnaderna , såsom att minska antalet planerade fartyg, utöka materielens livslängder och förlänga tiden för planernas genomförande.

Resultatet blev en utveckling där den befintliga flottan, som skulle ersättas med ett större antal mindre fartyg, ersattes med både mindre och färre fartyg.

Ett militärt nytänkande förekom uppenbarligen även utan koppling till de ekonomiska ramarna , vilket framgår av chefens för marinen tankar på en lätt flotta 1953. Men så länge de ekonomiska förutsättningarna fanns, byggde man vidare i en "traditionell " anda .
Genom de ekonomiska effekterna av 1958 års försvarsbeslut blev ett nytänkande ofrånkomligt.

{Sjöförsvarsdoktrinen och materielanskaffningen}
Med sjöförsvarsdoktrinen avses här flottans uppgifter och hur dessa avsågs lösas i tid och rum samt vilka resurser som krävdes härför.

Som tidigare framförts förekom det relativt små förändringar beträffande flottans uppgifter. Däremot förflyttades ytstridskrafternas verksamhet närmare kusten . Detta synes ha varit ett resultat av de existerande fartygens användbarhet.
Fram till 1958 skedde ersättningsbyggnad av fartygen enligt principen "lika ersätts med lika", vilket även uttryckligen angavs i planerna.
På så sätt kom den befintliga fartygsmaterielen att styra anskaffning och denna i sin tur sjöstridskrafternas sammansättning och operativa användning.
Fartygens relativt långa livslängder gjorde att omvandlingen mot en lättare flott a krävde avsevärd tid.
Först i och med Marinplan 60 fr ångicks principen om ersättning "lika för lika".
Den innebar även en brytning med "arvet" genom att åtskilliga äldre fartyg utrangerades eller förlades i mate rielreserv.
Sammanfattningsvis förefaller den befintliga materielen och dess ersättning styrt sjöförsvarsdoktrinen i högre grad än doktrinen styrt materielanskaffningen.
Den ändring som Marinplan 60 innebar genom att uppgifterna och behovet
lades till grund för en ny inriktning av fartygsbyggandet, blev en illusion genom att dess kvantitativa mål icke uppfylldes.

I stället för arvet i form av äldre fartyg blev det bristen på fartyg , som kom att påverka sjöförsvarsdoktrinen.

{Krigserfarenheter, ekonomi och marint nytänkande}
Krigserfarenheterna spelade i förhållande till den pågående och bedömda framtida vapenutvecklingen en underordnad roll.
Ett marint nytänkande förekom redan tidigt under 50-talet, men de ekonomiska effekterna av 1958 års försvarsbeslut var det, som framtvingade ett realiserande av dessa tankar.

Den viktigaste påverkan av flottans utveckling i riktning mot en lätt flotta utövade tveklöst de ekonomiska ramarna, men ekonomin framtvingade dessutom en utveckling mot en mindre flotta.
Avvägningen mellan försvarsgrenarna innebar en ökad satsning på attackflyget i förhållandet till ytstridskrafterna.
Denna avvägning ·skedde främst med hänsyn till invasionsförsvaret medan flottans uppgifter inom sjöfartsskyddet och dess uppgifter för att värna vår neutralitet nedprioriterades, vilket bl a ledde till att fartyg för ubåtsjakt ej nyanskaffades.

Ä ven de delar av flottan som erhöll utökade uppgifter, t ex ubåtarna , fick vidkännas nedskärningar.
Den flotta , som landet hade 1963, var således tillkommen i huvudsak med hänsyn till de ekonomiska betingelserna.
Vidgar man perspektivet till att omfatta även dagens situtation , förefaller det som att några påtagliga ändringar icke skett därvidlag annat än att det arv i form av befintliga fartyg, som ännu 1963 var påtagligt, numera förbrukats.

I och med att de sista jagarna- nu inaktiva i "malpåse"- inom en kort tid utgår ur organisationen, avslutas ännu en epok i flottans utveckling. Däri kan man - om man så vill - se förverkligandet av den lätta flottan, men man kan med samma rätt hävda att den lätta flottan funnits hela tiden från andra världskrigets slut. Det är nu som då en fråga om vad man tolkar in i begreppet.

Däremot är det klart att man under den studerade perioden med lätt flottaavsett en flotta med lättare men fler fartyg, än den vid det aktuella tillfället existerande. Att det sedan dessutom blev färre fartyg, kan enbart tillskrivas ekonomins inflytande.

{Definitioner}
Begrepp Betydelse (relaterat till den studerande perioden)
Linjeflotta :Flottans fartyg i regel under den tid de med hänsyn till sin modernitet anses kunna utnyttjas i operativa förband. I allmänhet ca två tredjedelar av fartygens totala livslängd.

Reservflotta:Flottans fartyg under återstående del av livslängden , d v s sista tredjedelen.

Kustflottan:Till och med andra världskriget avsåg benämningen flottans operativa huvudkrafter, efter denna tid avser benämningen en av de i fredstid rustade fartygen sammansatt övningsstyrka.

Livslängd:Bestämms av fartygens tillstånd och modernitet. Genom erfarenhetsmässig avvägning mellan behovet av underhåll och modernisering har teoretiska livslängdsnormer för olika fartygsslag uträknats.

Artillerifartyg :Hit räknas bl a pansarskepp och kryssare.

Torpedfartyg :Hit räknas jagare, s k kustjagare , torpedbåtar och motortorpedbåtar

Pansarskepp :Sjögående , vä lbepansrade fartyg bestyckade med svå rt artille ri (I Sverige 28 och 21 cm kaliber).

Kustförsvarsfartyg:Fartyg av liknande slag som pansa rskepp . men med mindre artilleri och lägre fart.

Lätta kryssare :Med medelsvårt artilleri ( 15 cm) bestyckade. lätt pansa rskyddade och snabbgående fartyg om högst ca 10.000 tons depl acement. I Sverige räknades även ett antal äldre enheter till denn a kat egori.

Torpedkryssare :Fartyg av närmast jaga rkaraktär me n med kryssarartilleri. Deplacement mellan ca 2.000 och 5.000 t.

Jagare :Sjögående , snabba fartyg med torpeder och medelsvå rt arti lleri (I Sverige 12 cm) om ca 1.000 till 2.000 ton. I Sve rige förekom benämningarna stadsjagare, landskapsjagare och wsjöjagare, vilken senare be nämning omfattade de två förstnämnda.

Kustjagare:Mindre jagare med högst 10,5 cm arti lleri och avsedda för eskorttj änst m m. I Sverige räknades under VK 2 även äldre s k koljagare m m till denna kategori.

Fregatter :För eskorttjänst och ubåtsjakt avsedda fartyg av jagarkaraktär,me n med svaga re bestyckning och ofta lägre fart

Torpedbåtar :I Sverige avsågs större motortorpedbåtar

Motortorpedbåtar :Lätta och snabba fartyg med torpede r som huvudvapen och endast lätt luftvärn för självskydd.

{Källförteckning}
Otryckta källor
Riksarkivet
Kommittearkiv nr 995
Kommittearkiv nr 1666
Kommitlearkiv nr 1783
Kommitlearkiv nr 1869
Kommitlearkiv nr 1977
1943 års typutredning (återfinns i kommitlearkiv nr 995 , vol 19)
Krigsarkivet
Stig H.son privatarkiv
Officiellt tryck
Riksdagens protokoll jämte bihang 1940- 1965 (riksdagstryck)
SOU 1930:12 1929 års försvarsutredning
SOU 1935:40 1930 försvarskommission
SOU 1947:72 1945 års försvarskommille
SOU 1947:73 Särskilda yttranden till 1945 års försvarskommittes betänkande
ÖB 47 (Vårt framtida försvar) , Malmö 1947
ÖB 54 (Alltjämt ett starkt försvar), stencil i Fst/Bibl sign I Cbc nr 262
ÖB 62 (Fst/Sekt IV 19/1 1962 nr 300)
ÖB 65 (Fst/Sekt IV 19/5 1965 nr 300)
Svenska flottans rulla
Periodica
Kontakt med krigsmakten
Kungl Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift
Marin-Nytt
Ny militär tidskrift
Sveriges Flotta
Tidskrift i sjöväsendet
Memoarer
Ericson, S H:son , Knopar på logglinan. Stockholm 1966.
Ericson , S H:son , Kuling längs kusten. Stockholm 1968.
Hammargren, H , Vapenköp i krig. Malmö 1981.
Bearbetningar
Böhme, K-R, Nordisk försvarspolitik 1918- 1939. Stockholm 1977.
Böhme, K-R, Den militära förvaltningen och krigsindustrin. (I Sv Ber.)
Borgenstam, C och Nyman , B, Motortorpedbåt. Vimmerby 1981.
Cronenberg, A , 1936 års försvarsbeslut och upprustningen 1939. (l Sv Ber).
Dörfer, I, System Viggen . Oslo 1973.
Ellsen, J, red. , Svensk torped 100 år. Katrineholm 1976.
Forshell, H, Minan i sjökriget. Karlskrona 1959.
Hellström, N, Jagare. Karlskrona 1960.
Hellström , N, Signal till anfall. Karlskrona 1967.
Kull , A, red ., Marinkalender 1965. Uppsala 1964.
Kull, A, red., Marinkalender 1982. Uppsala 1981.
Lagvall , B, Flottans neutralitetsvakt 1939 - 1945. Stockholm 1967.
Lindsjö , R , Försvarsfrågan och sjökrigsmaterielens utveckling. Näsbypark 1978.
Olsson, U , Upprustning och verkstadsindustri. Göteborg 1973.
Ruge, F, Västtyska flottans uppbyggnad (I Aktuellt och historiskt 1972), Kristianstad 1972.
Steckzen, B, red. , Klart skepp. Stockholm 1949.
Svenska flottans historia , del III. Malmö 1949.
Sveriges militära beredskap 1939- 1945. Köping 1982.
Wangel , C-A, Flottans utbyggnad. (I Sv Ber).
Wrangel , H, Svenska flottans bok. Stockholm 1898.
Muntliga uppgifter
Intervju med amiral Stig H:son Ericson 1982-08-17
Anm. Orgina/manuskriptet är försett med en omfattande notapparat, som av utrymmesskäl inte medtagits.